Påklätt (och lite naket)

Någon bad mig skriva mer om mode. Okej. Mode är ett infektuöst fenomen på så vis att det smittar epidemiskt och förstör värdorganismen. Som konstart är det i klass med gråtande porträtt, formen är stel och begränsad (då människokroppen inte tillåter särskilt mycket variation och skönhetsidealen beskär variationen ytterligare), den är en total bitch under sin inneboende trendströmning (vilket är ett helt barockt och bakvänt förhållande), dess lobby har pushat den alltför hårt, och som kommunikationsmedel är den trubbig, vilket bara understryker det sorgliga med alla klädnördar som inte lyckas förmedla sig själva språkligt eller traditionellt kulturellt (läs: musik, litteratur, konst, bla bla, jag är trött) och därför tvingas attrahera uppmärksamhet genom sina kläder, för otaliga exempel, se facehunter eller liknande generic fashion blog. Nu trampar jag en jävla massa folk på tårna men det kunde jag inte bry mig mindre om med tanke på det extremt ytliga ämnet. Mode gör att vi sexualiserar våra naturgivna kroppar och att vi kan bosätta oss här uppe i nord där kylan och mörkret bryter ner oss hälften av våra liv.

Så idag begav jag mig till H&M för deras commes des garcon-kollektion. Mottagandet var på sin höjd ljummet, ett tjugotal personer (varav väldigt många bekanta ansikten) flanerade runt en väldigt lätt exponerad samling kläder. Damkläderna var mycket snyggare än herrkläderna, parfymen luktade fränt och konstgjort, kombinationen svart och mörkblått är still fly uppenbarligen, på det hela var det ingen succé. Jag köpte en tröja jag spanat in sedan tidigare och tittade på folk som väntade i provhyttskön. Finkultur sipprar nedåt i förtunnad form, från den ängsliga, konfliktsökande kultureliten till deras sällan erkända beundrare och bedömare, pöbeln. Det här är ett slående exempel.

Varsågod, modebloggande at it’s finest. Nu tänker jag skriva om sex för det är roligare.

***

I en kåtare tid av mitt liv formulerade jag målet att ligga med en person för varje dag i veckan. Detta mål är i praktiken direkt och utan vidare ansträgning uppnåeligt, samtidigt känns det inte alls lockande. Story of my life, jobba mot ett mål, tappa värderingarna på vägen.

Det ovanstående är lite en konsekvens av att jag inte kan säga nej till sex, den insikten blir klarare för var dag som går. Än så länge har detta inte försatt mig i några riktigt ohanterliga situationer och kanske förblir det så, men det är betungande för jag vill samtidigt betrakta mig själv som någon med integritet. En situationell, egoistisk och ojämn integritet, men ändå. (Ett motargument var dock hon som dök upp hemma hos mig stupfull klockan nio en fredag. Där sa jag nej, men allt annat vore ju samtidigt övergrepp.)

Det är lördag och jag vaknar upp av att hemsläpet som jag träffat några gånger innan, ligger och läser bredvid mig i min sexologiantologi. Jag vänder mig om och somnar om. Vaknar upp senare då hon drar sitt finger längs min rygg. Vi knullar och jag riktar bort min hemska andedräkt. Det visar sig att hon levererar ett grymt handjobb, och jag berömmer henne för detta efteråt. Sedan läser vi tillsammans i sexologiantologin om självförvållade skador vid sex, bland annat om en tjej som dog av att onanera med en morot. (Och det har sagts förut, det tåls att sägas igen, det här är en genomgående ärlig blogg.)

Nästa gång jag träffar henne har jag bokat in en tid för klamydiatest och jag uppmanar henne att göra detsamma. Det är lite av en dålig avslutning på en bra kväll och jag utnyttjar den pinsamma stämning som uppstår till att tacka för mig. Det är trevligt att sova tillsammans men att äta frukost tillsammans ger mig the creeps.

Min vän Calle har ett ex på halsen som inte är av denna värld. Tre veckor efter uppbrottet hör hon ständigt av sig, hackar hans mail och bloggar om hur kasst allt är. Jag får inte avslöja bloggadressen här och jag respekterar Calle, säkert mer än han respekterar sig själv i den här frågan, så jag kan bara ge ett kort referat av bloggen. Hon beskriver sin vardag med ett skrattretande dåligt språk som ska föreställa snyggt, och hon verkar helt knäckt över att en monogam cykel har kommit till ända, som om världens kukreserv på 3 miljarder inte längre existerade. Och hon försöker provocera genom att visa hur likgiltig hon är. Alla som någonsin har fler än två förhållanden i bagaget, en lagom mängd självdistans och en viss förmåga att hantera jobbiga känslor skulle få sig ett gott skratt åt hur denna 24-åriga läkarstudent(!) skriver som en uppmärksamhetstörstande subkulturell flikka/pojke skrev skunkdagbok på 90-talet. Men som sagt, den är hemlig.

“We want a lady in the street but a freak in the bed” + Dateskola

Vi är på vernissage på konstmuseet. Konstnären, Tony Matelli, har gjort realistiska skulpturer med symbolik som vanligt folk kan förstå. Vi sitter i en soffa och är färdiga med vårt kulturella upptåg. Tony går runt och ser vilsen ut, ställer ifrån sig ett tomt glas, vänder sig om ett varv, gnuggar sina handflator långsamt, går in i ett rum, går ut igen, kavlar ner sina ärmar, ser sig om, går in i ett annat rum. Jag tänker på mina egna livsmål och tappar med ens lusten att försöka.

***

Jag har sjukt tråkigt. Som en flipperkula far jag på ett tråkigt bräde bestående av skola, hem och krog. Små detaljer i vardagen gör mig illa till mods. En kille som demonstrerar egendomsintentioner när han slår armen om sitt kvinnliga sällskap, fjortisar vars höstlov går ut på att spela dum och passivt vänta på alkohol och tobak, en tjej bakom mig på ett café som pratar i klyschor, en vän som hyllar Köpenhamn för det är så gangsta, en annan vän som tror på genuin kärlek, arga lappar som fegt kräver total tystnad på ett studentbibliotek, ett allestädes närvarande modetänk som alltför tydligt visar på hur oförmögna folk är att förmedla sig själva på annat vis, en konversation på ett par minuter som ändå är givande och på samma gång upptäcker jag hur sällsynta de är.

***

Jag försöker pusha mig själv till att skapa nya sexuella kontakter. Jag tränar, festar och går på date. Träningen är som den är. Jag stirrar på ett rum av nybörjande thaiboxare och försöker komma fram till vad som är kärnan. Är det framtida genuint våld som lockar, en fulländad kropp, jakten på trygghet, den kortsiktiga endorfina belöningen, valuta för pengarna i träningsavgift? Är det dans? Är det onani? Är det finslipning? Sedan tar ett pass slut och mitt börjar och lika fort är det över och senast jag hamnade i våldsamt gräl var över ett år sedan. (Vi hade precis fått vår mat på ett snabbmatshak, mina fantastiska vänner startar ett bråk och jag ställer ifrån mig brickan, allt passerade snabbt och våra nyblivna fiender sprang, överraskade och illa tilltygade, jag återvände till maten, tog en hamburgare i varje ficka och gick hem och åt. Jag upptäckte att jag hade blod på fingrarna och tänkte att det var jävligt äcklig och hoppades att jag inte råkat få i mig något av misstag. Börja inte slåss. Antingen blir man en konfliktsökande idiot, eller så blir man bara indifferent och undrar varför man inte får adrenalinpåslag, har man gjort sig själv till en psykopat?)

Apropå våld, så är kärlek inte vad jag letar efter, utan som sagt, mer knullande. Nytt knullande. Bloggvärdigt knullande. Då måste man festa och/eller gå på date. Så gör vanligt folk och det vore inte helt dumt att mainstreama lite. ”Ska vi knulla?” borde vara den universala raggningsrepliken, älskar när jag får den vilket tyvärr är sällsynt, men männens paradoxala huvuden skapade en motsägelsefull könsmaktsordning. Å ena sidan älskar vi lättfotade damer, å andra sidan behöver vi självreglerande och anständiga kvinnor som vi kan titulera flickvän/fru/mor. (Jag skriver ”vi”, men ja, ni fattar, jag är ingen moralens väktare, således är jag en ganska dålig bärare av patriarkala idéer. Inte värdelös, men dålig.) Ännu värre för den som inte känner sig fri att knulla runt. Och det här kanske bara är fantasier i mitt huvud för att förklara varför jag inte får knulla så mycket. Jag kanske ska gå ut i en t-shirt med stort tryck på bröstet ”Se så, jag dömer ingen”. Mm, hett.

Att gå på date är ändå roligt, man träffar någon som man vill lära känna och ser vart det bär. Ibland är det hemskt där och då, men i efterhand ändå roligt. Jag har gjort det en hel del, och även om jag oftast inte har långsiktiga ambitioner så vet jag att många andra har det och tänkte därför plocka enkla karmapoäng genom att dela med mig av mina lärdomar kring det hela. Så nu, och dra öronen till er alla mina desperata singelvänner, särskilt ni som ser er som ”förhållandetypen”, kommer jag presentera första delen i min ”dating for dummies”-serie. Läs och lyd.

(Disclaimer-schmaimer: Följande ordbajseri är skrivet utifrån min egen erfarenhet och formuleras rätt heteronormativt med ett manligt perspektiv. Lägg ingen vikt vid det om er egen vardag inte passar in i det scenariot. Bara det att jag inte vill skriva ”hen” för det är lame.)

URVAL

Allt jag säger är sjuuukt viktigt och värt att lägga på minnet. Det här är typ ytterligare fem-sex ”u” mer viktigt och minnesvärt. Vill ni undvika att bli 40+ och inse att ni slösat tid och pärljuice på en donna ni aldrig riktigt gillat, tänk på urvalet. Man kan hålla skenet uppe och hoppas att det blir bättre, man kan resonera som att ensamheten är ett sämre alternativ. Men vill man leva i självförnekelse/självfobi?

Så hur gör man rätt vid urvalet? Prio effin” one, utseende är inte allt. På riktigt, det kommer säkert som en chock, men det är inte allt. Det finns något inuti tjejer som heter typ personiskhet och handlar typ om vilken favoritfärg man har.  Men på riktigt. Utseendet är jävligt uppenbart och dessutom viktigt för många. Man ser någon som ser bra ut och tänker, hmm, jag skulle gärna tappa det där asset, det är rentav en evolutionär funktion och tappa fresha asses hellre än skanky dito. Så man närmar sig, och det hela kan redan på det här stadiets betraktas som ett potentiellt förhållande. Och man lär känna personen och det här är en kritisk episod. Är personen värd att umgås med (och till umgänge räknas även kortare efterfestkonversationer in), förutom att umgänget ökar oddsen att ligga och därigenom har ett värde? Är det kul? Förstår ni varandra? Blir det bättre eller blir det snabbt grå klyschväxling? Har den här människan något vettigt att säga? Att gå i verbal clinch med ett span minskar liggoddsen och det vet många, därför låtsas man gärna instämma till dess att den syndiga akten är fullbordad. Men här sker något. De flesta vill se sig själv som bättre än att de umgås enbart för att få ligga (vad ska man kalla det, intellektualistisk moralism?). Man lurar sig själv att man umgås för att personen är intressant på fler sätt än utseendemässigt, trots att utseende inte predicerar personlighet alls. Här har man i princip tappat sin perception. Man ligger, det var nice, för en returmatch krävs mer umgänge och vips så är man i en spiral av umgänge som man egentligen aldrig önskat eller genuint uppskattat. Och exponering som umgänget medför ökar attraktionen och man blir ”kär” och så är man fast. Fail.

Vi backar några steg. Det är grymt att ligga, och det är inget fel med att ”bara” vilja ligga. Men sexualiteten är både idag och bakåt i tiden en mänsklig drift som upplevts som mer problematisk än andra. Makthavare har försökt tämja den, främst med religion, men också med censur (eg. moral) och ateistisk ideologi. Sexualiteten har inordnats i monogama system (kärnfamiljen kan ses som en produktionsmedel. Produkten? Arbetare så klart.) Det monogama förhållandet som institution genomsyrar iögonfallande många aspekter av vår verklighet, så när vi blir reellt könsmogna får vi svårt att skilja på sex och kärlek, eller snarare, sex och tvåsamhet. Så därför är det logiskt enkelt att tänka sig hur förhållanden uppstår ur vad som ursprungligen enbart var fysisk attraktion. Så om vi bygger relationer till de vi knullar, då krävs det ett ordentligt med tur för att man på ett personligt plan faktiskt ska vara en match. Att komma överens gör de flesta, men är det nog? Här börjar man skönja min tes angående urval.

Uppdelningen mellan vänner och partners är rätt godtycklig och handlar oftast om huruvida man ligger eller inte. I mina ögon är kärlek bara ännu en form av attraktion, om än stark sådan. Vissa vill ge den en särställning som en unik känsla. Det är att köpa Disneyversionen enligt mig. Partnern är en vän du ligger med. Att personen är unik stämmer inte, för du kommer träffa fler likadana, men som en god monogamist endast en åt gången. Man kan resonera som att när man vaknar på morgonen kan man bara tänka på en person, är man således ”kär” i två kommer man tänka på den ena först och den andra därefter och en naturlig rangordning uppstår. Argumentet bygger på en teknikalitet, individualister som vi är här i väst är tanken på två personer samtidigt inte helt enkel att frammana.

Nu glider jag från ämnet. Personligheten. Det är den som är the shit. Att välja partner efter utseende och attraktion är absurt såvida man inte redan tillämpar den urvalsstrategin med sina vänner. Det bästa sexet i mitt liv var med en extremt tråkig person. Hade jag forcerat fram ett förhållande ur det hade jag hängt från ett rep för länge sedan. Snygga människor behöver inte ha magnetisk personlighet (även om många ändå har det, perfekta jävlar…) De belönas redan genom sitt utseende av den ytlig massan. Att jobba upp en personlighet är pynt i deras fall. Vi som kräver lite mer (vi som är lite finare, läser här, kan svåra ord, pretentiösa ordrunkare), som vill ha mer av ett förhållande (läs: en social relation, ännu en sådan) än en stadig källa till vardagssex, måste ta personligheten i beaktning, vi måste sätta den i första rummet.

Nu är jag ju inte någon hippie som menar att personligheten och den intellektuella attraktionen i sig gör fula människor vackra. Vissa är helt enkelt anskrämliga. Det är ett undantagsfall som jag inte behandlar här och nu. Men det pekar ändå på en inte okänd men kanske hittills slarvigt onämnd komplexitet. Ska det bli något mer än vänskap, vill man ha det tvåsamma, då krävs lite looks. Men vanligtvis finns det, så lugn, bara lugn.

Mitt svammel kan sammanfattas så här:

- Det är okej att bara knulla. Det är överhuvudtaget inte något ”bara” över det.

- Man lurar sig själv om man bygger långsiktiga bekantskaper på utseende, såväl med vänner som med sexvänner, eller som ni kallar det ”partners”.

- Var inte blödiga kärlekssvultna våp. Då faller ni dit på första bästa sötnos som för sig med en grundläggande nivå av artighet.

(Hur är man inte ett kärlekssvultet våp? Det blir lektion två.)

Fantastiskt, vedervärdigt!

Jag äger ingen TV och jag missar inte ett enda tillfälle att med påtaglig självgodhet nämna det. Oftast när man får frågan om man såg någon random smörja föregående kväll. ”Nej förstår du, jag har ingen TV.” Sedan bedömer jag folk efter deras reaktioner på detta. Fårhuvuden blir förvånande/upprörda, vettigare typer lägger ingen vikt vid det och de mest intressanta är de som säger åt mig att sluta vara så jävla präktig.

Anledningen till att jag inte har någon TV är enkel, jag ser ingen poäng i det, allt sevärt finns att ladda hem och andra människors slökollande på TV motsvaras hos mig av andra, mer sofistikerade sysslor (onani/mat). Men det är ändå ofrånkomligen så att man utan någon som helst orientering kring vad som går på TV förr eller senare blir lite alienerad när vissa samtalsämnen dyker upp. Så jag kollar vissa saker, hos vänner, via webb-tv eller nedladdat. Det mesta för att jag vill känna till det, återstoden för att det är bra. Och jag tänkte dela med mig av det bra, för sharing is caring och jag känner mig på det humöret.

”True Blood”

Okej, det är skräp, jag gillade aldrig ”Six feet under”, och den här serien är bra skitnödig vid sina tillfällen. Men de ämnen som indirekt behandlas är intressanta. (Innan vi går vidare, True Blood utspelar sig i en alternativ verklighet där vampyrer officiellt finns, dricker syntetblod, så kallat ”Tru Blood®”, och beblandar sig med vanliga dödliga. Handlingen utspelar sig i en håla i Louisiana där folk knullar, hatar, tankeläser och mördar varandra på ordinärt vis. Åter till det intressanta.) Blod är ju onekligen en rätt förbryllande och speciell substans, likt alla kroppsvätskor har den erotisk/erotiserad laddning, den är mer livsnödvändig än någon annan kroppsvätska, den associeras till våld och får inte visas hur som helst på TV, och vi vet inte vad vi ska göra med den. Alla har säkert smakat på blod av ren nyfikenhet och vet likväl att om man nu skulle konsumera blod så kräks man efter som magen inte kan smälta blod, eller något sånt. Men det samtalsämnet känns långt mer avlägset än övriga halvhemligheter som att kissa i duschen, surfa porr eller smaka på sitt öronvax. Åtminstone i min bekantskapskrets. Mystiken tätnar. Blod framstår närmast som tabubelagt, fast inte lika öppet obekvämt som barns sexualitet eller det egoistiska i välgörenhet. Som en tyst sammansvärjning. Och då kittlar det onekligen att se ”vampyrer” och människor byta kroppsvätskor och dessutom på ett antingen sexualiserat eller våldsamt vis, ibland bägge samtidigt. Plus också för bitvis fyndig dialog och sköna karaktärer.

”Kategorin tecknat för vuxna där pappor framställs som dumma i huvudet”

Simpsons, South Park, Family Guy, American Dad. Laddade namn, att nämna dem sätter igång vem som helst. ”Jag gillar ditten men inte datten, den är inget bra, det var roligare förr, bla bla”. Internet har verkligen fått gemene man att överskatta det allmänna intresset för de egna åsikterna, se bara på mig.

Simpsons blir bara bättre för varje säsong i och med att moralismen försvunnit. Punkt. De gamla, illa tecknade avsnitten är riktigt skräp alltså. Ett helt avsnitt om att Bart stjäl och brottas med sitt samvete, vad fan? Nej, fokus på Homer och den ständigt mer miserabla familjesituationen. Svart humor i färggrann tappning.

South Park har alltid varit och förblir sannolikt moralistiskt. Man får stå ut med det. Att följa unge herr Eric Cartmans människoföraktande, egocentriska upptåg är för roande för att kunna avstås. Jag tror dessutom att de flesta människor på ett eller annat vis delar något med den självtillåtande tjockisen och därför finner en tillfredsställelse i att se hans totala självtillåtande sätt.

Family Guy plockar guldet i kategorin dialog, vilket är lustigt eftersom det är skräpkultur. American Dad håller också måttet, de mer noggrannt utvecklade karaktärer väger upp den smalare formen, dvs. att hålla sig till plotten.

”Färjan”

Det här är det modigaste och bästa på länge. Så simpelt, så genialt. Ett dokumentärcrew kliver ombord på en finlandsfärja och den illusionära verklighetsgränsen mellan färjesvineriet och vardagssedligheten är i fara. Och en del förhållanden också. Med snygg klippning och diskret närvaro fångas patetisk personal och oregerliga gäster. När den första obekvämligheten inför spektaklet lagt sig kommer elitismen. Det här vill säkert vissa inte kännas vid, men det här är en totalsmekning av den egna personen som varje tittare gör sig ”skyldig” till. Vilka fel eller brister man än har framstår de som obetydliga i jämförelse med de dumma, ohyfsade, smaklösa, fula, skräniga, menlösa, vardagliga, obildade, osäkra individer som ”Färjan” presenterar. Den egna tillvaron är ett rövhål till och från, men det finns samtidigt en närmast tårögd lycka i att inte vara en av ”dem”. Feel-good när den är som bäst; på andras bekostnad. Missa inte.

Jag tar gärna mot tips på mer sevärdheter, gärna sådant som förstärker misantropin. Men tipsa gärna inte om Scrubs eller Mad Men eller liknande som alla känner till. Mainstreamkulturen undkommer man inte, jag letar hellre guldkorn.

Slutligen ett filmtips, ”Dance of the Dead”, ett stycke rykande färskt nyproducerad skräckfilm, som är fullt sevärt. Skräckfilmen är fortfarande förlorad, kanske ohjälpligt (se The Happening, ana desperationen vid konceptutvecklingen), men DotD mixar ett par väl beprövade koncept, high school och zombie, och det fungerar. Bra visuella effekter, tänjande av gränser, inget onödigt nässkrivande.

This life is killing me

Hej jag heter Paul och jag är full. Jag stavar snyggt men det är inte mer än alltid närvarande perfektionism. Jag köpte till viss del myten om att berusningen skulle vara en tillgång i det här sammanhanget, men fuck it, trans vino ingenting.

Allting är bara för verkligt. Och verkligheten är den att jag inte haft tillfredsställande sex på sju veckor (ja, jag räknar). Och jag har inget annat att falla tillbaka på. För med en tredjedel av livet bakom mig spår jag en framtid fri från känslomässigt djup. Det äter upp mig. Det förtär mig. Jag är sorglig nog redan nu, tillbakahållen i vardagen och ynklig på fyllan. Pröva att greppa tag i mig ute och se hur följsamt jag går hem och knullar dig. Och hur diskret jag avviker nästa morgon, till synes minneslös av vad som försigått under natten. Allt vackert jag sa var falskt och all mjölksyra som ansamlades i nacke, tunga och höft var inte ämnad för dig, utan för mig, för att jag åtminstone skulle vara nöjd med min sexuella prestation. Närmare än så kommer jag inte någon genuint mellanmänskligt, så jag har inte annat att välja på än att göra det bra.

Verbalt är jag tom. Allt blod, all misär, alla subversiva antisociala beteenden i mitt bagage borde göra mig intressant. Sex, skandal och våld säljer trots allt. Men istället finner jag mig själv gång på gång tom och initiativlös. För varje vacker kropp som passerar vet att sådana som jag inte kan föra sig i väl möblerade parhus, jag är på min höjd representerad genom mina förfärande memoarer på nattduksbordet. Närmare än så kommer jag inte. Och ensamheten och avståndet som uppstår gör mig hatisk. Jag föraktar er på blygt avstånd.

Skulle jag gjort annorlunda om jag levde om mitt liv? Näst intill omöjligt att svara på. Jag känner inte ens igen min egen person, och även om den fascinerar mig så trånar jag efter ett mindre liv. Ett anspråkslöst liv som svalde alla lögner som matades mig. Som planerade sitt liv, hade mediokra vanor, en bekvämt moralistisk syn på tillvaron, hde förmåga att svepas med av den rådande stämningen. Beskrivet på detta vis låter det grått. Men paradoxalt nog är jag en grå mus. Fast mellan att inte kunna öppna mig själv och samtidigt inte ha ett parallellt dubbelliv värt att tala om. Så utgångsrutinen blir ett ensamt projekt. Och ju mer jag dränker min hjärna desto värre blir det. Och morgonen efter förtärs jag ännu snabbare. Jag vaknar upp utan att ha tagit ett steg i någon riktning och är ändå i en värre sits än innan. Mer avlägsen, mindre initiativrik.

Jag minns inte senast jag hade en konversation värd namnet. Omgivningen exemplifierar och retirerar sönder mina samtalsämnen i försök att bekvämt förstå eller handskas med mina erfarenheter. De lyckas inte bära det jag lämpar över, så bördan förblir min att bära. Det fåtal som lyssnat har jag sedan själv förstört. Genom misstro och egoistiskt beteende. I efterhandsrekonstruktionerna låter allting så enkelt. Det var bara prat, det var bara ytligt. Allt för att dölja rädsla och svaghet.

Nu är jag alltför abstrakt. Känner jag mig rätt stannar jag uppe ett bra tag till för att undvika uppvaknandet och den påföljande ångesten. Kom igen. Vadå. Skärp dig. Face your fears. Bla bla bla. Det går inte fram. Jag är ingen ateist av klassiskt snitt, men det är ofrånkomligen så att vi föds och vi dör ensamma och vi kommer egentligen aldrig närmare varandra än två främlingar som kallpratar som hastigast när deras vägar korsas.

Uppdatering nr. gud-vet-vad

Malmövisiten var intressant. Möllan som redan innan drogs med sin fair share av komplextyngda alternativmuppar var om möjligt ännu mer belamrat i och med det europeiska sociala forumet. Själv kom jag inte närmare det sociala forumet än att tillsammans med lokala vänner diskutera hur oändligt pissigt det var när förortkidsen exkluderades pga. inträdesavgiften. Själv hade jag väl kunnat hosta upp slantarna, men har man varit på ett socialt forum har man varit på alla. Vi festade på bra om kvällarna, men så jävla spexigt var det inte. Vi bytte vårt lokala sunkhak mot deras lokala sunkhak med enstaka undantag. Ett besök på en 80-talsklubb var det mest värda utgångsmässigt, jag kände mig som en riktig stofil när de spelade Enola Gay och jag kunde hela texten.

Innan hemfärden tog jag en promenad med en bekant till lite andra områden. Efter att ha promenerat bort från Möllan sjönk mängden vänsterpropaganda drastiskt (på Möllan är varje lyktstolpe och elskåp praktiskt taget tapetserat). Ett betongbelamrat område som doldes i Rosengårds mediala skugga talade sitt tydliga språk. Det kan diskuteras om huruvida arbetarklassens politisering bör vara en spontan process eller om det är en uppgift för ett ideologiskt hårdskolat avant garde. Propagandismen på Möllan tyder på att man är anhängare till den sena linjen, men också storartat misslyckats med sin praktik.

Väl hemma fick jag upprepade gånger frågan om jag kastat sten. Nej det hade jag inte. Det knepiga är dock att betraktas som en stenkastare. Är vi inte alla stenkastare när vår gräns är nådd? Det är något positivt. Även om vi alla är latriner på så vis att vi dagligen får utstå skit, så finns det en tröst i att varje latrin har sin bristninggräns. Vad vore man annars, någon slags magisk oändlig latrin? Nej tack.

***

På hemmaplan passerar allting för mina ögon och det är frustrerande att det finns så lite att blogga om så tyvärr kids. Visst går jag ut och visst blir jag shitfaced och bla bla bla. Bristen på signifikans är skrämmande. Allt är bara så ytligt och kortsiktigt och jag kan inte hjälpa att grubbla över detta faktum. Är det så här för alla? Går det ens över? När jag som gammal gubbe blickar tillbaka på mitt liv kommer de här åren förvisso att bli ihågkomna som roliga, men fortfarande, totalt andefattiga. Och jag försöker tänka mig i mitt framtida jags huvud och fråga, vad fan gör jag för fel gubbjävel?

***

En god vän berättade besviket att han gick hem med en dam från en efterfest och bokstavligen drack te till klockan halv sex på morgonen. Inget ligga, inte ens en lite munslick. När jag hörde detta blev jag ordentligt upprörd. Hur tänker damen här? Några teorier:

1. Hon ville verkligen bara dricka te och prata. Men det är ändå orimligt, sådant har man vänner och dagtid till. Och hon kan onekligen ha missat att förstå vad erbjudandet om hemgång och te betyder i alla andras huvuden.

2. Hon ville ta det långsamt. Mmm. Avhållsamhet. En god kvalitet hos en kvinna. Har ni någonsin knullat en riktigt oerfaren brud? Jag har det. Det var helt underbart. Nej så klart var det inte det och de enda som uppskattar en sådan egenskap är det intellektuella bottenskrapet av killar. Ha ett bra liv, miss opal ring.

3. Hon njöt av makten och bekräftelsen i situationen, nämligen att han var tänd på henne och hon hade honom i ett ordentligt punggrepp. Jag är hyfsat säker på att jag hyllat sängkammarsadism tidigare, om inte här så i något annat sammanhang. Låt mig klargöra att det här, vardagssadism, inte är samma sak. Bekräftelsekrävande damer brukar ofta vara rätt bra på att utvinna detta ur sin omgivning. För att bemöta dessa parasiter krävs sexuell solidaritet och en moralbefriad intolerans mot svartfötter.

Paul Black strikes back, eller nåt…

Förra inlägget gav upphov till rekordartade besökarantal och detta faktum återspeglades även i kommentarerna, de var fler än vanligt, men framför allt var de mer hatiska än vanligt. Då jag betraktar okänt folk som spånhuvuden i allmänhet, och inte gör något undantag för alla de anonyma hatare som läser här så tar jag inte illa upp något vidare av era dräpande omdömen, ledsen att göra er besvikna. Men jag tycker ändå att det är lite tråkigt att så många verkar ha missat poängen med föregående inlägg, därför ska jag bjuda till ordentligt och ge lite svar på tal.

”..men om jag ändå ska anstränga mig och vränga ut något ur röven, har du övervägt möjligheten att det handlar om en ren mognadsfråga? Många småpojkar har kännt som du.”

Kommentar av ck — september 10, 2008 @ 12:06 f m

Jag är omogen. Ja. Jag vet och jag erkänner. Jag gjorde ett ovetenskapligt test för att kolla min ”mentala ålder” på någon sida på nätet. Jag blev 16. Det är närmare ett decennium mindre än min egentliga ålder. Fast det gör mig ganska litet ändå, definitionen av mognad verkar ju i samhällets ögon vara en ekonomiskt framskjuten position, ett fast jobb och stela, tråkiga umgängesformer. Fuck that.

”Jag instämmer med ck. Och om vi provar med att lägga ihop faktumet att damen var kaxig med skinn på näsan från början, och tesen om att en persons beteende ofta speglas av en annan persons beteende/handling borde slutsatsen bli att du gjorde henne till det våp du kom att avsky.”

Kommentar av ako — september 10, 2008 @ 3:11 f m

Det här resonemanget verkar först vettigt, folk agerar och reagerar på varandra. Men om person A skapar person B och vice versa, så skulle det till exempel vara A:s fel om B blev våldsam. Och då kan vi genast avfärda allt våld som sker inom relationer som framprovocerat och något båda bär skulden för. Nej, tänk om, tänk rätt.

Att just damen i det här fallet blev våpig var ett fenomen som uppstod när umgänget skulle föreställa något mer känslofyllt. När vi inledningsvis bara hängde och låg med varandra var det mycket bättre.

”The guy that can´t be moved? Varför spela oberörd när bitterheten så tydligt skiner igenom? Håller med om att det är en mognadsfråga. Funderat på att ta en A-kurs i ”relationskunskap”?”

Kommentar av BL — september 10, 2008 @ 1:58 e m

Den här tar nog priset. Har den här personen ens läst inlägget? Låt mig sammanfatta, det är ett känsloladdat inlägg där jag på allvar oroar mig för en andefattig och kärlekslös framtid. Hur är det att spela oberörd? A-kurs i relationkunskap är också ett helt klockrent exempel på mental härdsmälta. Så det finns ett rätt och fel i relationer? Och det baseras på vadå? Någon slags medfödd relationsinstinkt? Någon slags universell moral som ska styra? Fuck you din dumma jävel, jag kan bara skatta mig lycklig över att inte vara dig och därmed inte behöva genomlida det skitliv som ditt svaga sinne kommer att tvinga dig till.

Apropå detta så funderar jag på att börja skriva om relationsteori, stay tuned.

”Ojuste att hänga ut ditt ex på det här viset.”

Kommentar av Savant — september 10, 2008 @ 3:30 e m

En uthängning kräver väl mer än en anonym referens, eller? Skön självironi i signaturen by the way.

”Oj vad taskig, tänkte du alls när du skrev detta? Jag hoppas verkligen inte att hon läser din blogg.

”Tjejerna drog det kortare strået (sämre självförtroende, tråkigare intressen, fulare färger, snällare åsikter)”
- Sämre självförtroende, vet inte om det stämmer, vi säger att så är fallet. Hoppas du ser ditt eget ansvar i det hela. Detta inlägg är ett super bra exempel, du har nyss hängt ut en tjej o skrivit ganska nasty grejer om henne. Kanske är du lyckligt ovetandes om detta men faktum är att hon har säkerligen varit med om detta förr, blivit uthängd alltså. De har de flesta tjejer. För av någon anledning så ses allt tjejer gör (framförallt saker som anses dåliga, tex vara promiskuös och supa) som offentlig handling. Ganska tärande o inte konstigt om det i vissa fall ger sämre självförtroende.
-Tråkigare intressen, specificera gärna vad du menar? Hästar vs hockey eller..nä? träning vs bantning..va?
- Fulare färger? HAHA, vilket skäm.
- Snällare åsikter? Sedan när blev åsikter könsrelaterade?”

Kommentar av Linn — september 10, 2008 @ 5:09 e m 

Linn har den vettigaste poängen hittills, den om att kvinnors förehavanden felaktigt bedöms som något offentligt. Cred för det. I övrigt så får jag väl försvara mig med att det inte var så genomtänkt men att jag ändå står fast vid att vid valet mellan två onda ting, den manliga respektive kvinnliga könsrollen, så föredrar jag den manliga. Män har helt enkelt ett större spelrum i det patriarkala samhället. Sedan så tycker jag så klart att könsroller är lame, gammaldags och irrationellt och jag påstår inte som det verkar missförstås att åsikter är könsrelaterade, däremot könsrollsrelaterade.

”Aj, aj. Det låter som att Hon dumpade dig.Stackars lilla gosse.Härligt att se att du tar det på ett bra sätt.”

Kommentar av TB — september 10, 2008 @ 6:08 e m

Det viktigaste är inte vem som dumpar vem, det är ingen tävling. I det här fallet skulle jag se det som ett gemensamt beslut, men samtidigt så kanske jag blev dumpad, det är inte helt solklart, jag är öppen för tolkningar. I vilket fall, när du blir större kommer du förstå att det där är en bisak och att bli dumpad är en tråkig men nästan ofrånkomlig del av livet. Så har jag faktiskt nog med självkänsla för att kunna se det som att hon på sätt och vis gjorde en förlust. Jag var ändå en ”bra kille” mestadels och det vet jag att hon tyckte.

”hahaha! vilken kille! Dumpad och på hämndbegär. Lägre kan man knappt sjunka. Bruden lär ju komma över dig ruskigt snabbt.”

Kommentar av mesh — september 10, 2008 @ 6:34 e m

Nej, du gör samma misstag som alla andra och tror att det här handlar om henne. Det handlar om mig och mitt känsloliv, den här damen och den relation vi hade används för att exemplifiera det hela. Jag ser det inte som att hon gjort mig illa, så varför hämnas? Det vore snarare goda nyheter om jag fick höra att hon hade det bra. Hennes lycka är inte min olycka. Du tänker rätt ytligt och försöker vara elak, men jag förlåter dig för dina fruktlösa försök att genomskåda/dissa mig.

”Det är lätt att förvirras i framställningen av sig själv, normadiserade förväntningar och rädslan för sina egna känslor. Att försöka leva upp till ett puckat ideal-jag för att dölja den egna osäkerheten i affekterad okänslighet är väl dock inte nåt som var koolt ens på högstadiet?”

Kommentar av Kurt-Hedvig — september 10, 2008 @ 11:34 e m

Kurt-Hedvig kommenterar mycket och oftast smart också. Men ibland blir det bara ord på ord på ord och jag lyckas inte hänga med, trots bred vokabulär och psykologstudier. Jag tror det betyder att jag är osäker men döljer det genom att spela cool men att det är töntigt. Huruvida det här stämmer eller inte är nog inte jag rätt person att svara på, men var så säker på att folks olika mentala strategier för att dölja sina egna brister inte bör bedömas på skalor som coolt eller töntigt. Istället fyller de en viktig funktion för individen som skonas från plågsamma och ångestfyllda tankar och är sällan frivilliga.

”Att låta sin osäkerhet skina såhär, alltså du, hur känns det? Visst är det ofint mot henne men jag tänker mera på dig, hur mår du? När grät du senast? När tänkte du igenom dig själv senast, utan tilläggskomponenter så som att du har jävligt dominant sex med alla du knullar. Att du använder dig av andra för att må bra, det är stort och påvisar enormt självförtroende grabben. Det finns ett kort och enkelt uttryck för såna som dig – Hem och kamma dig grabben.”

Kommentar av DU — september 11, 2008 @ 1:06 e m

Jag mår inte så jävla bra alltså. Det förstår ni väl vid det här laget? Sedan är det lite tråkigt att det hela tiden ska handla om min självkänsla. Den är faktiskt bättre än många tror, bara för att jag misslyckas i relationer ser jag mig inte som ett totalt misslyckande.

”Det känns lite runkigt det här.”

Kommentar av Anonym — september 11, 2008 @ 1:15 e m

*Gäsp*

In for a long night…

Så tog det slut, det som var det närmsta jag kommit något som kan liknas vid ett förhållande på över två år. Jag struntar i den kronologistiska framställningen, för det kan kort sammanfattas som en kalkon vilken under ett par månaders tid försöker lära sig att flyga. Vi försökte men det vi kunde inte. Istället är den motivationella aspekten mer intressant. Varför gav jag mig ens in på det?

Jag gillar att vara singel för det är lite av en förutsättning för lyckomaximering, eftersom jag vill knulla med det mesta som korsar min väg. (Utom fetisar, inbilla er inget.) Och jag är ju en så sjukt charmig och älskvärd individ att jag också lyckas med detta projekt mer eller mindre framgångsrikt. Och det måste väl ha varit i en sådan svacka, efter en mindre framgångsrik period, som jag fick för mig att det vore soft att agera lite mer vuxet och stilla, att ha en stadig och rolig tjej att umgås/knulla med. Tji fick jag.

Hon var ingen särskild, rentav en gammal internetkontakt (ja, okej, nätdejting). Men umgänget var enkelt i en tid då allt det svåra och komplicerade hade byggts upp till en sådan nivå att dess tidigare frestelse nu bytts mot frustration. Skinn på näsan och humor, vad mer kan man begära resonerade jag och samlade mod nog för att sätta mig ner och ”ta ett snack om saker och ting”. Hon nappade, i enlighet med min plan. Jag erkänner, avskedskramen efter det snacket gav mig stora skälvan och jag minns att jag tänkte att vad fan, nojar jag ur redan? Farhågorna var dock väldigt diffusa och vägdes upp av att jag hoppades och trodde att något gott skulle komma ur det hela. Tji fick jag.

Lite trevande umgänge följde vilket fick mig på bättre tankar, det var kul och ganska bra, precis så där lagom och mellow som jag trodde att jag behövde. Sedan rullade det igång. Sms-konversationer som utmynnade i ilska och besvikelse, konversationer om jobb och kompisar jag redan hört allt om, tidsbrist, dryga, enträgna bekräftelsefrågor som bottnade i dåligt självförtroende, negativa reaktioner på skämt, all möjlig lustdödande skit. Var var den roliga och kaxiga person jag lärt träffa? Istället någon våpig tjej-tjej som behövde bekräftelse och gulliga kommentarer i tid och otid. Ett sms om hur hon ”behövde” mig blev den mentala droppen. Något som borde baseras på pur vilja hade nu fått en behovsaspekt.

För att inte tala om den selektiva förändring av perceptionen som uppstod. Över allt, vackra damer som alla såg ut att vara riktiga läggmatcher. Riktigt gamla knull som hörde av sig oväntat och enträget. Sexuellt sett har jag nog aldrig känt mig placerad i ett värre sammanhang. Inte nödvändigtvis på grund av den monogami jag lovade, utan snarare på grund av hur hon inledningsvis bemötte mitt svåra monogamilöfte med avhållsamhet, samt att hennes tidigare nämnda preferens för dominant sex inte verkade omfatta mer än ett fast grepp om handlederna. Tji fick jag.

Samtidigt dröjde jag mig kvar. Hon hade ju uppenbarligen sidor jag gillade även om de nu hade förpassats till det fördolda. Och jag kom att konfronteras med en större fråga. En fråga viktigare än henne, viktigare än alla andra damer vilka jag också inledningsvis hade varit förtjust i och nu mest bara var trött på. Hade jag tappat förmågan att bli kär? Fanns det inga känslor kvar? Var jag allt för bitter och bränd för att någonsin kunna bli naiv och kär igen?

Romantik är lame. Allt för många förhållanden är dysfunktionella och begränsande. I västvärlden finns det knappt mer sorgliga typer än de som ”behöver” en partner. I den heliga kärnfamiljens tecken hjärntvättade våp som så frenetiskt försöker bekämpa sin singeltillvaro att jag kommer i kläm. Jodå, det har hunnits med en hel del under sommaren, bäst måste ändå vara juniflörten som hellre ville mysa än knulla på tredje daten. Det blev aldrig någon fjärde. Inte för att jag dör om jag inte får knulla, men så jävla speciellt var inte vårt umgänge att hon med rätta kunde kosta på sig att ta det långsamt.

Åter till ämnet. Relationer följer en norm och är således i likhet med de flesta normer oftast föremål för ivrig underkastelse hellre än vad som vore mer lämpligt, nämligen undergrävande kritik. Ska jag ta till mig relationskonceptet ska det vara på ett annat vis än vad som föreskrivits och förevisats mig. Svartsjuka, kontrollbehov, toffleri och tv-kvällar, även om förmodligen ingen går in i ett förhållande i jakten på dessa fenomen så uppstår de nästan ofrånkomligen. För det ska erkännas, tanken på att hitta någon som är jävligt intressant och rolig lockar mig lite. Ingen drömprinsesseillusion, bara jakten på ett bra ligg som man, precis som med en god kompis, saknar efter en tid isär och gillar att umgås med.

Hur resonerar jag nu då? Är det personen i sig som skapar attraktionen, eller uppstår den av sig själv och appliceras därefter på en godtycklig person? Den initiala idealiseringen av partners som kännetecknar ett förhållande är vi alla bekanta med, vilket talar för den senare teorin. Men samtidigt är det ju just de personliga bristerna som får idealiseringen att mattas av och dö så snart de uppdagas efter den inledande känslostormen. Personen i sig måste alltså ha attraktionsbildande egenskaper. Eller lite snyggare uttryckt; En hjälte är en hjälte i alla lägen, en hype går över så fort nyhetens behag lagt sig.

En hjälte. En drömprinsessa, med andra ord, invänder någon. Inte riktigt, eftersom det senare begreppet implicerar en tönt som känner ärtor under madrassen. Tjejiga tjejer är inte mycket att ha. Tjejerna drog det kortare strået (sämre självförtroende, tråkigare intressen, fulare färger, snällare åsikter) när könsrollerna skapades och lika lite som jag behöver försvara min sexuella preferens behöver jag försvara min relationella preferens.

Quik-Quiz:

1. Blir du fort trött på överpositiva människor?

2. Var hiphopen bättre förr?

3. Får man skämta om allt?

4. Ingen klasskamp utan kvinnokamp, och vice versa?

5. Är bankdirektörer värre skurkar än bankrånare?

6. Känns det inte jävligt bra att vara cynisk?

7. Men ändå inte vara någon illa klädd gotnörd som gör cynismen till livsstil?

8. Borde man inte flytta från det här jävla landet någon gång?

9. Visst känns råare sex också mer genuint och ärligt?

10. Tala är silver, tiga är guld? (På svenska: Världen är bisarr, låt oss underhållas?)

Har du samtliga ja-svar så, intressant, du, vad sägs om att vi skulle ta och fortsätta det här förhöret över en kaffe? My treat, inte för att jag inte tror att du har råd, utan för att jag fortfarande dras med vissa kvarlevor av gentlemannamyten, trevliga sådana.

Paul Black, den stora ämnesbytaren. Eller kanske inte ett byte, mer en glidning. Vi backar, förhållanden är mestadels dåliga, och då kan det få vara. Men kan jag bli kär?

Ja, det klart du kan, invänder någon optimistisk typ. Fast, det är inte så klart ändå. Okej för att den senaste damen inte lockade fram några känslor när hon visade upp sina sämre sidor, men de andra då? Alla de man spanade på från avstånd, sakta lärde känna och allt kändes grymt och så efter lite, verkligen lite, umgänge så tröttnade man totalt, bara att få erektion blev plötsligt en mindre ansträngning, vad hände där? Det hann inte ens gå så långt att man idealiserade dem för att sedan bli besviken av en brutal verklighet.

Så vadå, jag har inte träffat den rätta, inte än i alla fall? Okej, jag köper den invändningen. Mitt ex sedan två år var ändå ett rejält knippe. Jag kallade henne ”salta biten” och hon tog det bra. Aldrig svartsjuk, stenhård, självständig, rationell men ömsint, stod ut med mig (åtminstone ett tag) och nej, hon var ingen fantasiskapelse. Så bra damer finns alltså, men letande börjar kännas futilt. Och det besvarar fortfarande inte frågan om huruvida jag verkligen kommer kunna uppbringa några känslor när jag träffar någon. Mardrömsscenariot vore att hitta det man letar efter men inte kunna omfamna det. Att på ett rationellt plan inse att man hittat en levande skatt, men på ett emotionellt plan bara dras med likgiltighet och någon enstaka känslopeak som ändå bara åsamkar lidande.

Fuck.

”Hej, jag heter Paul, jag är 48 år och jag är kronisk singel. Hur blev det så här då? Tja, en vacker dag vaknar man upp bitter och cynisk och så blir det ens liv. Någon som är pepp på att supa skallen av sig och knulla efter det här mötet?”

Dubbelfuck.

Jag ser det framför mig. 48 barre, välklädd i en framtidig outfit och innanför rymdgylfen multipelt infekterad med könssjukdomar, men som man inte åtgärdar för de innehas ändå redan av det halvdussin psykiskt instabila och/eller olyckligt gifta damer man knullar med.

Trippelfuck.

Damen jag nu nyligen lämnade bakom mig tog bort mig som vän på Facebook bara några timmar senare. I samma stund som jag insåg hur barnsligt det var, blev jag också nöjd över att hon verkade vilja klippa alla band. Jag kan ha kommit lindrigt undan med andra ord.

Gott mod Paul. Vi avrundar med lite musik.

Download: 

PS. Och så var det här med de ljusskygga delarna av ens leverne. Baby steps brukar man säga. Det blir en jävla massa baby steps om man ärligt ska presentera sig som en multikriminell, promiskuös knarkare med nattsvarta åsikter och okristlig moral, eller rentav ingen moral. Men det hindret utgör en helt annan historia i sig. För att inte tala om alla sätt på vilka jag kunde vara en bättre kille. En annan gång kära publik.

Fun and games

Jag ska ta bladet från munnen och säga det vi alla tänker. Sverige hade haft en ärlig chans att ta OS-medaljer om vi norpat Schweiz medaljer. Okej för att pingisnörden (och med all sannolikhet också kiddiefiddlern) Waldner är välkänd i Kina, och den yngre Kallur också vid det här laget, men i övrigt hade nog ingen kunnat veta eller bry sig mindre om dessa två olympiskt mediokra länder, vilket öppnar möjligheten att norpa Schweiz cykelmedaljer, vilket för övrigt är en fjollsport för cancersjuka och prostatafetischister.  Ouch.  Men som sagt åter till ämnet, allt vi hade behövt var att dyka upp i god tid på prispallen och ta schweizarnas medaljer.

”-Hällou, aj äm svidish.”

”-Ah mistel winnel flom Swittelland, you vely velcome!”

”-Yes, tänk jou.”

”-Aftel celemoni, complementaly gift will be waiting in youl hotel loom. Vely sexy gift.”

”-Yes, pliis.”

***

Griskatapult. Inte särskilt kreativt, nästan dålig Douglas Adams-humor, men det var i vilket fall en tanke som dök upp inför min inre syn efter det senaste sexet. Den alltid lika dryga frågan ”vad tänker du på?”  förblev således obesvarad när den avbröt mina tankar.

***

Stadens stolhet, IK Sirius förlorade mot BK Häcken med 8-0 (varav ett självmål). Stackars det fyrtiotal supportrar som faktiskt brydde sig om hur det gick för Sirius.

***

Fredagens utgång lämnade mig helt förstörd. Jag kände mig dock hyfsat het, som skämt kött i en flugburk. Lördagens baksmälla var en mindre död. Dagens förkylning fullt förståelig med det hela i åtanke. Snart är det dags att bli doped up on painkillers and cough syrup. Över/ut.

Sensommartider: korta betraktelser

Kidsen dräller runt på gatorna efter den nystartade skolans slut, på stereotypt vis är de tjattriga och står bakom hörn och husknutar och tjuvröker och är tuffa när ingen kan se dem. På ett torg samlas de upp i klungor, ackompanjerade av en tattig, tondöv indiankör. Tillsammans blir det en riktig kakafoni som rent trängselmässigt är svår att undfly. En trött indian på en snabbmatsuteservering får mig att önska att jag hade en kamera. Halvmän till gymnasiepojkar möter varandras blickar på ett osäkert men samtidigt stöddigt vis och det får ens egna dinosaurieålder att kännas mer uthärdlig. Halvkvinnor till gymnasieflickor leder en till insikten att hur mycket man än knullade på den tiden så var det för litet.

***

Kvällspromenad längs en tom gågata, klockan har passerat åtta för länge sedan. En äldre man gör ett attackdyk och går in i en glasdörr med huvudet först. Han knockar sig själv, ramlar bakåt på ändan och ställer sig snabbt upp för att inte tappa ansiktet helt. Hans ben är synbart skakiga när hans sällskap omringar honom för en snabb hälsokontroll. ”Han är en fågel” tänker jag och minns när en fågel flög in i mitt fönster. Den dog inte, den flög vidare. På glasdörren syns en stor flottfläck.

***

Det lokala alkishaket har portat min vän. Ett slagsmål för mycket lyder motiveringen. Jag är redan inne när han får beskedet. Trycker folks händer, kramas, ger bort mitt nummer och svarar på frågor. Studentskorna har uppenbarligen återvänt och de är fortfarande snygga och många, helt rätt med andra ord. Jag vänder ut igen och vi hamnar på ett lite mer vuxet ställe. En man i 30-årsåldern med pojkaktigt utseende flyttar över till vårt bord med motivationen att han vill vara social. Han hälsar laget runt och hans handtag är slappt, något som Sofia i sällskapet inte är sen att påpeka. Han skäms lite och ber om en ny chans men får kalla handen (hahaha… *gäsp*). Jag förklarar för honom att vi gillar anekdoter och om han kan dra en bra sådan är han vår nya vän. Han börjar långsamt berätta om hur han flyttade till stan för att plugga till lärare, ett riktigt sömnpiller. Jullan lyckas lura honom att han och Sofia är styvsyskon från Chile med den gemensamma nämnaren att båda haft en chilensk förälder som mördats av Pinochet. Killen köper det, trots att Jullan ser rågsvensk ut och inte yttrat ett ord spanska. Det blir lite spänd stämning, politisk förföljelse är trots allt en het potatis. Jag bryter tystnaden och förklarar att nu ska vi leka en lek, Pauls frågesport. Han är med på det.

Första frågan lyder, om du var tvingad, under gunpoint, att ha sex med en chimpans, skulle du föredra en naturell chimpans, eller en lite upphottad chimpans, med ”raffiga” (hatar det ordet) underkläder, lite make-up och parfym (”Obsession” av Calvin Kline) och toppa till sist med en smakfull peruk, voilà! Han väljer bögsvaret efter något resonemang om att han ändå skulle blunda och tänka på sin sambo. Hon skulle säkert bli jättesmickrad kommenterar jag och driver på.

Andra frågan gäller huruvida man helst skulle bli betraktad av alla i sin omgivning som barnamördare, även fast man aldrig mördat ett barn, eller om man skulle mörda ett barn men ingen skulle någonsin få reda på det. Han väljer det sociala självmordet som det första alternativet utgör och menar att han då skulle ägna resten av sitt liv med att jobba med välgörenhet för barn. Invändningen att det skulle han kunna göra bättre om han inte var känd som barnamördare rinner av honom.

Efter några frågor till, ett ordentligt knippe Engla- och Fritzl-skämt verkar han alldeles skakig, hans vänner vid bordet bredvid vrider sig dock av skratt. Efter att ha utmanat honom på att streaka runt kvarteret reser vi oss och säger adjö. Han trycker våra händer, märkbart mer engagerat den här gången. När turen kommer till Sofia får han dock nobben igen. Jag skrattar högt och ber henne vara snäll, han anstränger sig ju. Han försöker kommentera vårt umgänge men hittar inte riktigt orden. Minnesvärt?, frågar jag. Ja, verkligen, svarar han lite stressat.

***

Ännu en fyllekväll. Jag står i hallen efter att ha kommit hem. I handen har jag något varmt, salt och flottigt och jag inser att jag ätit en bra bit av pappret som omsluter maten.

***

Jag och en klasskamrat är strandsatta på Gävle station. Nästa tåg går om drygt tre timmar. Det spöregnar och allt är stängt. Vi börjar traska mot E4:an för att lifta. Redan halvvägs är vi genomblöta och packningen blir tyngre av regnet. Humöret är det dock inget fel på. Ingen stannar. Vissa byter till och med fil för att undvika oss. Vi skrattar åt situationen och lovar oss själva att alltid plocka upp liftare hädanefter. Efter ett par timmar i regnet tar vi en taxi tillbaka till stationen.

Just do it!

Det moralistiska mediasverige exploderar lite smått, med epicentrum i Uppsala där den ”grävande journalisten” Hannes Nelander avslöjat en affischkampanj från AntiFascistisk Aktion. (Trashtalk: Hannes är för övrigt känd som en illa klädd nyhetsuppläsare med talfel som gjort flera misslyckade försök att göra research på AFA.)

Länkar (rekommenderas innan vidare läsning):

Aftonbladet: Utlovade 500 kr för misshandel

AFA Uppsala: Antifascistiska arbetsförmedlingen

Och så ett klargörande. Jag är inte med i AFA, och även om jag vore det skulle jag inte avslöja mig här, men så är inte fallet heller, jag är helt enkelt inte med. Men i detta sympatiserar jag fullt ut med AFA. Nazister är ett jävla patrask. Den som inte skriver under på det saknar
grundläggande historisk allmänbildning. Och med patrask menar jag inte att de är ”onda” eller ”galna” eller någon annan bekväm avfärdande term. Med patrask menar jag att de fuckar sig själva och sina medmänniskor hårt genom att låta kryptiska begrepp som kultur och nationalitet dra skiljelinjer där det egentligen inte finns någon. Sexuell preferens, etnicitet, kulturell bakgrund, allt sådant är bara ytliga skillnader, medan socioekonomisk situation, eller klass, är det som i praktiken påverkar folks liv. Här gör nazisterna tvärtom och försöker hetsa folk mot folk när samarbete och organisering på riktigt kunnat förbättra livsförhållandena för dessa. För att inte tala om att nazisterna, beroende på organiseringsgrad, utgör ett hot mot folk på väldigt godtyckliga grunder.

Att liknande slödder bor i kvarteret är alltså relevant information för alla grannar som råkar ingå i den enorma och heterogena grupp människor som nazisterna betraktar som ”folkfiender” och det är det AFA tagit fasta på. Att man sedan skruvat till det lite PR-mässigt med att utlysa en vilda västern-belöning på 500 kr och en knogis är sekundärt, men men, vad kan man egentligen förvänta sig av media i detta trygghetsnarkomanins förlovade land?

I den moderna nazistiska propagandan märks tydligt att man är väldigt benägna att framställa sig som ”folkets röst”, ”det rasrevolutionära avantgardet” osv., vilket innebär att hur många rasrena, heterosexuella, ickesocialistiska svenskar som än sluter upp i en fredlig motdemonstration mot nazisterna, kommer de senare ändå att betrakta sig själva som önskvärda av svenskarna. Ett så grovt tankefel är inte helt lätt att argumentera ned. Och då nazisternas blotta existens utgör ett fysiskt hot, och således inte kan accepteras, återstår i slutändan oftast bara ett drastiskt alternativ, nämligen våldsamma metoder. ”Men våld löser ingenting, det föder bara mer hat”, invänder någon. Det är losertalk, och hade den hippieåsikten varit aktuell på fyrtiotalet hade vi alla talat tyska idag. För övrigt ett lysande exempel på hur man silar mygg och sväljer elefanter i debatten kring våld. Det civila våldet angrips med moralistiska argument, medan det militära våldet betraktas som en ”nödvändighet”.

Att inte ta ställning mot nazistiska yttringar och handla mot dem på det sätt man finner mest effektivt, oavsett om det innebär våld eller inte, är att blunda och den som blundar är medskyldig. Nazismen är inget större problem, utan ett mindre sådant, men så länge det tillåts vara ett mindre problem har det full potential att också bli ett större problem.

Och så något att vila ögon och öron på:
Atari Teenage Riot – Hetzjagd auf Nazis