Framme vid vägens slut

(Det här är inte ett inlägg.)

Den här bloggen skulle aldrig kosta mig sömn eller tårar, men sängbundna svek mot det kontraktet gör att jag av hänsyn till mig själv inte längre kan fortsätta. Ett hastigt, men definitivt beslut, torrt rationellt men olidligt känslostyrt på samma gång.

Således blir det här det sista jag skriver här. Och jag tänker ägna min sista ord till att skilja ut mig från Paul Black eftersom det är förvirringen kring släktskapet som skapat den här högst olustiga situationen. Min ambition är inte försoning eller botgöring, utan att med fast stämma skingra de tvivel som min egen diffusa gränsdragning givit upphov till. Och för er som känner mig, ta det här för mina personliga och uppriktiga ord, likt ett förtroligt samtal.

“Kan du berätta något om vad du tänker på?” frågade en omtänksam vän. Vi satt runt det som varit ett middagsbord och mitt deltagande i konversationen utmärktes av sparsamhet och ryckighet. “Min blogg”, svarade jag så ofingerat som möjligt. Samtliga nickade. De var läsare. I nästa andetag drog jag hastigt ett osmakligt skämt och frågade hur det påverkade deras bild av mig. Framstod jag plötsligt som en mer osmaklig person? Nej, det kunde ingen påstå och ett fuktat finger i vädret hade kunnat vittna om den uppriktiga atmosfären som rådde. Jag ville illustrera en princip, men jag kände mig inte särskilt säker. Det hela kokas ner till en fråga om identitet och jag intar en bestämd men samtidigt ödmjuk hållning i den frågan. “Är jag vad jag skriver och tvärtom? Misstar ni mig för Paul Black?” Min bordsgranne invände direkt och gav en insiktsfull syn på förhållandet som tillfälligt lugnade mig. “Perspektivistiskt” kallade han det. Men därefter gick åsikterna runt bordet snart isär. Var Paul Black en dold sida av mig? Något jag höll inom mig och ventilerade ut i text? De övriga i sällskapet var inte lika tvärsäkra och det förde mig närmare insikten om hur oprofessionellt jag hade hanterat det hela. Och i längden vilken risk som detta hade skapat.

Paul Black, hurdan vore han om han fanns ibland oss? Odräglig, arrogant, självisk. Överdriven, vredgad, manisk. En nidbild av en ytlig ung man som brottas med känslor av rotlöshet och ständig förorättelse på ett hjärtskärande inkompetent vis. Samtidigt som jag vet att vissa säkert håller honom för sann och finner honom fascinerande -på tryggt avstånd- så är han inte människa. Han kan omöjligen vara det. Han saknar nyans, han lever genom enskilda, lösryckta inlägg med en tunn känslorepertoar och en obefintlig förmåga till perspektivtagande och nykert resonerande. Paul Black spottar och svär, knullar och slåss, dömer och föraktar, gråter och skrattar, allt i excess. Han är klippt och skuren för den publika uppmärksamhet han ådragit sig. En virvelvind i människoliknande skepnad som masochistiskt och trotsigt njuter av varje felsteg han tar.

Att förväxlas med Paul Black är därför kanske det minst smickrande omdöme jag någonsin mottagit. Men det är ett feltänk som ligger nära till hands av flertalet anledningar. Jag kan inte förebrå någon som drar denna felaktiga slutsats, för jag inser mycket väl hur illa jag hanterat mitt eget verk, hur jag genom min oaktsamhet tillåtit det här att hända. Det enda som känns relevant just nu är att skatta sig lycklig över de vänner som låtit sin förstahandskunskap om mig skingra tvivlen kring i vilken utsträckning skaparen är eller inte är sin skapelse.

Kommentarerna vid mötet med okända läsare har varit samstämmiga, det är förfärande men välskrivet. (Ett utlåtande vars senare hälft alltid glatt mig, språknörd som jag är.) Jag har haft mina föraningar om att dessa betraktare antagit en eventuell överlappning mellan Paul Black och mig, att dikten skapat en förförståelse inför verkligheten men med halvfrämlingar har det inte alltid känts relevant eller passande att nysta eller reda ut. Inte sällan har läsare å andra sidan nästan besviket konstaterat att jag i verkligheten inte alls är “som i min blogg”.

De närmare vännerna har varit mer frågvisa och oblygt konfronterat mig med sin förvirring. Det här är ju inte du, vad håller du på med? Förklaringen är och har alltjämt varit att det är för att höja läsvärdet som Paul Black blir det narrativa navet. För vem vill höra mig resonera eftertänksamt och frihetligt anarkistiskt kring politiska frågor när Paul Black kan inta talarstolen och likt en fanatisk, trångsynt agitator spy galla och uppvigla? Vem vill ta del av mitt relativt normala, om än bitvis dystra och grubbeltyngda känsloliv, när alternativet är det kompakta, kaotiska mörker som utgör Paul Blacks innanmäte? Det fluktuerande besökarantalet (800 – 1 300 läsare per månad) och kommentarerna har talat sitt tydliga språk; folket vill ha Paul Black och jag har levererat honom. Intresset för min verklighet bleknar i jämförelse med intresset för Paul Blacks fiktiva liv. Och det må gott vara så. Vill jag ha uppmärksamhet kring min egna person finns det andra, mer uppriktiga vägar att gå.

Bloggen är till sin natur personlig. Att använda bloggen för fiktion är ovanligt, på sin höjd förskönar folk, tillrättalägger lite grann. Jag har tagit avstamp i verkliga händelseförlopp ur mitt liv och låtit Paul Black återuppleva och kommentera det. Det är bäddat för förväxling, men jag måste begränsa mig till det jag själv känner till. Annars skulle de tänkbara riktningarnas oändlighet leda till total handlingsförlamning. För jag kan inte skriva om något jag inte känner till. Åtminstone inte väl. Vad skulle Paul Black göra om han gavs fria händer? Homewrecka kungahuset, dra metervis med kokain, kasta sig huvudstupa in en poliskedja och sedan kväva sig med sina egna strumpor i fyllecellen. Nej, det vore varken snyggt eller rättvist att fritt fabulera.

Jag har läst bakåt. Ända från november 2007 då jag i min trånga bostad av ren leda bestämde mig för att börja skriva igen. Det var riktningslöst och ogenomtänkt, ett beslut lika hastigt men definitivt som det jag nu tagit. Nästan direkt växte Paul Black fram. Inledningsvis som en ganska grå karaktär men snart kom läsarnas reaktioner att tvinga fram hans positioner. Det blev berättelsen om honom och jag intog den blygsamma och anonyma roll jag önskade mig, men senare misslyckades med att behålla. Och så flöt det på.

Ibland bryter jag igenom Paul Blacks hegemoni. Det finns en smal tröst i att jag i dessa stunder representerar det sunda förnuftet enligt min egen mening. Jag balanserade Paul Blacks svammel, vissa saker kunde helt enkelt inte tillåtas passera oemotsagda. Och ibland var det bara jag. Bloggen var trots allt vid tillfällen mer än Paul Black, ibland fanns det inget utrymme för honom. Det är uppenbart nu att detta bidrog ytterligare till förväxlingen. Jag misslyckades med att sköta det snyggt, eller snarare korrekt. Presenterar man glimtar av sig själv i ett myller av Paul Black, då uppstår missförstånd. Bloggen fanns där som ett bekvämt forum när helst jag ville dela med mig av någon idé eller teori till alla de bekanta som läste. Det var självklart inte lika uppskattat som Paul Blacks äventyr, men det kunde jag ta. Det var roligt att skriva, oavsett vad jag skrev, och eventuella konsekvenser av förväxlingar eller otydliga gränsdragningar kändes avlägsna, om inte rentav osannolika.

Verkligheten jag oroligt vaknar upp i talar dock sitt tydliga motsatta språk. Konfusion råder och jag har reducerats till och misstagits för Paul Black en gång för mycket. Fortsätter jag kommer det resultera i ett socialt och politiskt självmord. Så jag gör vad som känns bäst och slutar. Istället får jag söka upp ett annat forum för att få utlopp för mina litterära impulser. Och en form som är mindre biografisk, även om det inte förefaller lika attraktivt. Människan är och förblir mitt största intresse och varje avbildning blir per automatik en slags biografi.

Och jag kämpar med frågor i mitt eget huvud. Jag har självkännedom och insikt, jag har tankar och åsikter som förblir orubbade oavsett vad Paul Black sagt, gjort eller tänkt. Jag är inte Paul Black, men jag har skapat honom. Men det ankommer fler än mig själv att definiera mig. Så därför lägger jag mitt öde i omgivningens händer när jag ställs inför den dagliga granskningen. Jag är maktlös men försiktigt optimistisk inför följderna av detta. Jag tror gott om folks förmåga till klarsyn, antar jag.

Avslutningsvis vill jag tacka alla som läst, alla som hatat och älskat det här. Det har varit en konstig resa och slutet blev inte på något vis så som jag föreställt mig. Ni som inte fått nog, läs bakåt i tiden. Det finns mycket mer som skulle kunnat ha avhandlats, men det här är inte längre mitt instrument. Paul Black finns inte kvar och ni kommer bli besvikna om ni söker honom i mig, för han är fiktion och jag är verklighet.

/P

Uppsala

kl. 03.03, 29 januari 2009