Oh my gosh my days are getting longer…

Intrycken haglar över mig, rakt in i mitt huvud. Skolan består av en till synes ändlös serie uppgifter, misstänkt lika lönearbete i sin enfald. Jag är omgiven av prestationsinriktade tunnelsynta små djur, med nervösa blickar och framtiden i fokus. De synar mig i kanterna och undersöker min prestationsnivå ur ett marknadsekonomiskt existensberättigandeperspektiv. Träningen ventilerar mig, tömmer mig på känslor och fyller mig med träningsvärk som sprider sig i kroppen för varje vardag som går. Nöjena pressas in mellan den långa dagen och den försummade sömnen. Morgnarna är mörka och utan framtidshopp men sängen är tom (oftast) och schemat fullt så det finns ingen riktig njutning i att bli kvar. Jag stiger upp över golvet, går över oordningen, klär mig i mörkret som om speglar inte fanns, öppnar kylskåpet och det är tomt som min mage, häller i mig kaffe, drar på mig skor och kliver in i en vägg av kyla och försöker dra lass.

Allting blir eftersatt i spåret av arbetet. Det här är inte liv, det är exercis, hjärndöda beställningsjobb. Ingenting jag producerar bär något spår av mig, jag förverkligar mig inte, i bästa fall ökar jag oddsen att nå en framtida tillvaro som jag inte ens åtrår. Och efter en ensam lunch med studier på väg tillbaka till skolan så snöar det fint och långsamt och solljuset ger ett motljus som reflekteras i flingorna och det är paralyserande vackert och för en liten stund orkar jag inte längre flytta min kropp framåt.