Sjukt osammanhängande inlägg, men “Är det inte minnesvärt är det inte värt något alls” är en passande titel

En bakissöndag som denna staplas ångesten på hög. Efter klockan 11 på kvällen blir det outhärdligt och jag drar på mig närmaste par skor och börjar promenera. Planlöst irrande och utan några förväntningar matchar min promenad mina tankar. Tankarnas teman är väldigt vanliga, dess innehåll desto mer intrikat (eller så vill jag tro, åtminstone). Vad håller jag på med? Bakom mig finns en växande grupp bekantskaper, sexuella, kärleksfulla och vänskapliga, som jag i samtliga fall provocerat och testat och tänjt på så hårt och så länge jag kunnat ända till dess att de fått nog. För att än en gång få det svart på vitt att jag är helt outhärdlig som umgänge. Något basalt fel av social natur. Trots de sociala svårigheterna och komplikationerna som det medför finns det en viss enkelhet och bekvämlighet i detta. (Min äldsta vän har jag känt i cirka 4 år och varje gång jag tänker på det känner jag mig stolt och självständig.) Jag behöver aldrig öppna mig på vid gavel, en liten glänt räcker. Det återkommande scenariot som uppstått i alla mina relationer och satt dem i ett slags kusligt samband utspelar sig som följande; Jag pratar öppet. Men jag har svårt att sätta tankar på orden för jag har aldrig eller sällan gjort det innan. Det blir tyst. Hon lutar sitt huvud mot mitt och uttrycker en önskan om att förstå vad som pågår därinne, med hänsyftning på mitt huvud. Det här intar en egen kategori bland mina livsminnen och det är fint för det säger “jag är intresserad av dig” på ett väldigt konkret sätt.

Eller så är det ett bra trick att spela på någon man vill framstå som intresserad av. Ja, jag tvivlar. Jag vet var jag har det ifrån, svartsjukan har jag skakat av mig, men jag kan fortfarande inte acceptera något rakt av. Jag vill gärna tro att det snurrar lika hårt i min omgivnings huvuden som i mitt eget, för normalisera mig själv. Överkritiskt granskar jag allt och det fyller mitt huvud med frågan “varför?”. Om jag förstod folk bättre skulle allting bli enklare. Och därför så ägnas nästan all vaken tid till att förstå. Klura, klura, klura. Och på en kvällspromenad som denna kväll, eller som en utekväll den föregående kvällen så börjar en obehaglig teori träda fram. Att det inte finns något att förstå, att jag söker svar som folk inte ens själva har. Att folk bara gör, och gärna låter bli att tänka om möjligt. Det är fler än jag som har promenerat idag, fast de flesta gjorde det under affärernas öppettider. Grubbel, huvudbryn och navelskådning (och andra naivt nedsättande beskrivningar av hanteringen av existentiella frågor) hör till den svagsinta ungdomstiden. Istället hittar folk ett spår som känns bra och kör på det. Igen och igen och igen. För att lösa de måsten man ålagt sig själv. För att rutinen förlöser oss från tankens börda. Det är slående i vilken utsträckning samhället är inrättat för att skapa måsten och sedan underlätta rutiner för att tankebefriat lösa dem.

Hur skönt det än har varit att ha en rutinmässig höst så är det onekligen så att rutinen inte bildar några specifika minnen, snarare smälter den ihop dagarna i klumpar med vagt definierade gränser. Skola-träna-film. Den rutinen bildar inga minnen, den bildar istället ett koncept. Det upplevs som positivt men det får inte fäste i minnet. Och personligen upplevde jag den inte som särskilt mentalt förlösande heller. Den får tiden att gå men tankarna upphör inte. Jobbiga, upprivande eller på annat vis omskakande upplevelser är därför något jag ändå välkomnar. Det är minnesvärt och således har det ett värde. Det vädrar ut instängda tankar och blandar upp dem med nytt stoff. Känner jag mig rätt kommer jag själv att slå sönder mina rutiner om inte verkligheten gör det åt mig.