Vill ha dig i mörkret hos mig!

En gång i tiden kunde jag tyst för mig själv räkna hur många jag legat med. (Det kan jag fortfarande men jag bryr mig inte längre. Runt 30-40(?) för er som undrar.) Antalet betraktade jag själv som en slags markör för hur lyckad jag var, och då inte enbart sexuellt. Eller snarare omvänt, fick man inte ligga kunde man per definition inte vara lyckad i övrigt. Ofullkomlig liksom. Viljan att vara ett sexuellt objekt är ingen dålig drivkraft. Maskinellt, viljelöst och prestationsinriktat har jag knullat vid (nästan) varje tillfälle som bjudits, inte sällan med avsevärt mindre njutning än vad jag själv kan bereda mig. För antalet, siffran, var en offentlig handling, den definierade sin innehavare och var således något att nästan på karriäristiskt vis jobba med. De vänner som påstods ha passerat 100-strecket hade närmast en mytbildning kring sin person. Och under den här perioden formulerade jag och några vänner i samråd en numerologisk idé, den om att knulla 7 olika personer, en varje dag, under en och samma vecka. Och ganska nyligen var det här scenariot plötsligt en reell möjlighet. Och jag kunde inte ha varit mindre motiverad därtill.

Låt mig exemplifiera. Fredag kväll, utgång, en tjej kommer fram till mig:

“Heter du n.n.?”

“Ja.”

“Hej, jag heter n.n.”

“Jaha, ja hej hej.”

“Jag känner din bror, n.n.”

“Jaha.”

“Ni är lika varandra.”

“Ja, folk brukar säga det.”

“Vi träffades på en fest också.”

“Ja, det låter bekant. Nu ska jag röka. Hej då.”

Vad fan? Så här pratar man väl inte med varandra? Jag vet inte vad hon hade för motiv, men låt oss för enkelhetens skull utgå från att hon ville knulla eller något i den stilen. Är det så här man öppnar? Jag är själv helt värdelös på raggningskonversationer, jag hade inte gjort bättre ifrån mig själv, men så försöker jag inte heller. Enda anledning att jag minns konversationen är just dess fantastiska brist på substans. Men å andra sidan kan jag mycket väl tänka mig att skiten fungerat förut. Jag hade kunnat fråga henne vad hon pluggade och dragit ett dåligt skämt om det och så hade vi kunnat dansa lite mesigt och dragit tysta skämt om andra på dansgolvet och sedan dricka vidare och samla lite mod och sist gå hem och ha dåligt fyllesex. Jag somnar nästan när jag beskriver förloppet. Så det fungerar alltså. Hur svältfödda är inte folk i så fall? Alla påstår att personligheten står för en stor del av ens personliga utstrålning och jag köper resonemanget, men litar inte till att särskilt många efterlever detta. Exemplet ovan talar sitt tydliga språk. Man kan få hemsläp utan personlighet. Går det att knulla? Är det ytterligare höjning av antalet? Kan jag känna mig aningen bättre till mods om jag gör det här? Ja, ja, ja. Det är vad som egentligen försiggår i fylleskallen. Personlighet schmersonlighet.

För det krävdes bara den lilla höjning av livssituationen som den här hösten bjöd för att kunna släppa ovanan att knulla instrumentellt. Mörkret inombords krympte lite.

Det är egentligen inte så konstigt. Det kåtaste åren av ens liv var också de sexfattigaste. Vad lär man sig av en sådan erfarenhet? Man lär sig att man är misslyckad och det tillståndet kan inte upphävas så länge man förblir utan sex. Knullar man tillräckligt mycket kan man rentav sluta göra annat. Rocco och Ron Jeremy är två utmärkta exempel på detta. Kultförklarade porrstjärnor som egentligen bara knullade. Jag vet att jag tidigare påpekat att det inte finns något “bara” i att knulla, och det stämmer, det är inget förkastligt beteende. Men porrstjärnorna exemplifierar ändå vad som krävs för att man ska bära eller brista. De bär. Andra brister. Bill Gates är ett annat exempel, vem kan egentligen hata på honom? Alla vet att han måste gått åtskilliga år utan sex, det är priset han betalade och genast känns hans vidunderliga förmögenhet på något vis värdelös. Han blir harmlös. En icke-knullande nörd.

Att räkna knull kändes trots allt aldrig meningsfullt. De som passerat 100-strecket knullade fortfarande. Det fanns inget tak att slå i, bara en beteenderepertoar som krympte. Man insåg ju att tillfredsställelsen inte skulle komma i och med nästa knull. Och även om många knull var fantastiska så var det ändå för många överkantknull. Överkantknullen. De förde inget gott med sig. Så fort man fick orgasm blev hela situationen genast direkt ointressant. Kroppen var förbrukad, kvar fanns bara personligheten, eller snarare bristen därpå. Och exakt en vecka senare låg man där igen och man utövade konstgjord andning på den relation (inte i klassisk bemärkelse) som grydde fram, trots att man visste att det hela egentligen var totalt ointressant ur både ett långsiktigt eller kortsiktigt perspektiv.

Det känns obeskrivligt nice att ha återfått kontrollen över sitt sexliv. Inte abstinens. Bara medvetna val. Att äntligen kunna se till personligheten istället för att bara undersöka de fysiska förutsättningarna att kunna genomföra samlag. Och så här på andra sidan förstår jag plötsligt Bill Gates lite bättre.