Framme vid vägens slut

(Det här är inte ett inlägg.)

Den här bloggen skulle aldrig kosta mig sömn eller tårar, men sängbundna svek mot det kontraktet gör att jag av hänsyn till mig själv inte längre kan fortsätta. Ett hastigt, men definitivt beslut, torrt rationellt men olidligt känslostyrt på samma gång.

Således blir det här det sista jag skriver här. Och jag tänker ägna min sista ord till att skilja ut mig från Paul Black eftersom det är förvirringen kring släktskapet som skapat den här högst olustiga situationen. Min ambition är inte försoning eller botgöring, utan att med fast stämma skingra de tvivel som min egen diffusa gränsdragning givit upphov till. Och för er som känner mig, ta det här för mina personliga och uppriktiga ord, likt ett förtroligt samtal.

”Kan du berätta något om vad du tänker på?” frågade en omtänksam vän. Vi satt runt det som varit ett middagsbord och mitt deltagande i konversationen utmärktes av sparsamhet och ryckighet. ”Min blogg”, svarade jag så ofingerat som möjligt. Samtliga nickade. De var läsare. I nästa andetag drog jag hastigt ett osmakligt skämt och frågade hur det påverkade deras bild av mig. Framstod jag plötsligt som en mer osmaklig person? Nej, det kunde ingen påstå och ett fuktat finger i vädret hade kunnat vittna om den uppriktiga atmosfären som rådde. Jag ville illustrera en princip, men jag kände mig inte särskilt säker. Det hela kokas ner till en fråga om identitet och jag intar en bestämd men samtidigt ödmjuk hållning i den frågan. ”Är jag vad jag skriver och tvärtom? Misstar ni mig för Paul Black?” Min bordsgranne invände direkt och gav en insiktsfull syn på förhållandet som tillfälligt lugnade mig. ”Perspektivistiskt” kallade han det. Men därefter gick åsikterna runt bordet snart isär. Var Paul Black en dold sida av mig? Något jag höll inom mig och ventilerade ut i text? De övriga i sällskapet var inte lika tvärsäkra och det förde mig närmare insikten om hur oprofessionellt jag hade hanterat det hela. Och i längden vilken risk som detta hade skapat.

Paul Black, hurdan vore han om han fanns ibland oss? Odräglig, arrogant, självisk. Överdriven, vredgad, manisk. En nidbild av en ytlig ung man som brottas med känslor av rotlöshet och ständig förorättelse på ett hjärtskärande inkompetent vis. Samtidigt som jag vet att vissa säkert håller honom för sann och finner honom fascinerande -på tryggt avstånd- så är han inte människa. Han kan omöjligen vara det. Han saknar nyans, han lever genom enskilda, lösryckta inlägg med en tunn känslorepertoar och en obefintlig förmåga till perspektivtagande och nykert resonerande. Paul Black spottar och svär, knullar och slåss, dömer och föraktar, gråter och skrattar, allt i excess. Han är klippt och skuren för den publika uppmärksamhet han ådragit sig. En virvelvind i människoliknande skepnad som masochistiskt och trotsigt njuter av varje felsteg han tar.

Att förväxlas med Paul Black är därför kanske det minst smickrande omdöme jag någonsin mottagit. Men det är ett feltänk som ligger nära till hands av flertalet anledningar. Jag kan inte förebrå någon som drar denna felaktiga slutsats, för jag inser mycket väl hur illa jag hanterat mitt eget verk, hur jag genom min oaktsamhet tillåtit det här att hända. Det enda som känns relevant just nu är att skatta sig lycklig över de vänner som låtit sin förstahandskunskap om mig skingra tvivlen kring i vilken utsträckning skaparen är eller inte är sin skapelse.

Kommentarerna vid mötet med okända läsare har varit samstämmiga, det är förfärande men välskrivet. (Ett utlåtande vars senare hälft alltid glatt mig, språknörd som jag är.) Jag har haft mina föraningar om att dessa betraktare antagit en eventuell överlappning mellan Paul Black och mig, att dikten skapat en förförståelse inför verkligheten men med halvfrämlingar har det inte alltid känts relevant eller passande att nysta eller reda ut. Inte sällan har läsare å andra sidan nästan besviket konstaterat att jag i verkligheten inte alls är ”som i min blogg”.

De närmare vännerna har varit mer frågvisa och oblygt konfronterat mig med sin förvirring. Det här är ju inte du, vad håller du på med? Förklaringen är och har alltjämt varit att det är för att höja läsvärdet som Paul Black blir det narrativa navet. För vem vill höra mig resonera eftertänksamt och frihetligt anarkistiskt kring politiska frågor när Paul Black kan inta talarstolen och likt en fanatisk, trångsynt agitator spy galla och uppvigla? Vem vill ta del av mitt relativt normala, om än bitvis dystra och grubbeltyngda känsloliv, när alternativet är det kompakta, kaotiska mörker som utgör Paul Blacks innanmäte? Det fluktuerande besökarantalet (800 – 1 300 läsare per månad) och kommentarerna har talat sitt tydliga språk; folket vill ha Paul Black och jag har levererat honom. Intresset för min verklighet bleknar i jämförelse med intresset för Paul Blacks fiktiva liv. Och det må gott vara så. Vill jag ha uppmärksamhet kring min egna person finns det andra, mer uppriktiga vägar att gå.

Bloggen är till sin natur personlig. Att använda bloggen för fiktion är ovanligt, på sin höjd förskönar folk, tillrättalägger lite grann. Jag har tagit avstamp i verkliga händelseförlopp ur mitt liv och låtit Paul Black återuppleva och kommentera det. Det är bäddat för förväxling, men jag måste begränsa mig till det jag själv känner till. Annars skulle de tänkbara riktningarnas oändlighet leda till total handlingsförlamning. För jag kan inte skriva om något jag inte känner till. Åtminstone inte väl. Vad skulle Paul Black göra om han gavs fria händer? Homewrecka kungahuset, dra metervis med kokain, kasta sig huvudstupa in en poliskedja och sedan kväva sig med sina egna strumpor i fyllecellen. Nej, det vore varken snyggt eller rättvist att fritt fabulera.

Jag har läst bakåt. Ända från november 2007 då jag i min trånga bostad av ren leda bestämde mig för att börja skriva igen. Det var riktningslöst och ogenomtänkt, ett beslut lika hastigt men definitivt som det jag nu tagit. Nästan direkt växte Paul Black fram. Inledningsvis som en ganska grå karaktär men snart kom läsarnas reaktioner att tvinga fram hans positioner. Det blev berättelsen om honom och jag intog den blygsamma och anonyma roll jag önskade mig, men senare misslyckades med att behålla. Och så flöt det på.

Ibland bryter jag igenom Paul Blacks hegemoni. Det finns en smal tröst i att jag i dessa stunder representerar det sunda förnuftet enligt min egen mening. Jag balanserade Paul Blacks svammel, vissa saker kunde helt enkelt inte tillåtas passera oemotsagda. Och ibland var det bara jag. Bloggen var trots allt vid tillfällen mer än Paul Black, ibland fanns det inget utrymme för honom. Det är uppenbart nu att detta bidrog ytterligare till förväxlingen. Jag misslyckades med att sköta det snyggt, eller snarare korrekt. Presenterar man glimtar av sig själv i ett myller av Paul Black, då uppstår missförstånd. Bloggen fanns där som ett bekvämt forum när helst jag ville dela med mig av någon idé eller teori till alla de bekanta som läste. Det var självklart inte lika uppskattat som Paul Blacks äventyr, men det kunde jag ta. Det var roligt att skriva, oavsett vad jag skrev, och eventuella konsekvenser av förväxlingar eller otydliga gränsdragningar kändes avlägsna, om inte rentav osannolika.

Verkligheten jag oroligt vaknar upp i talar dock sitt tydliga motsatta språk. Konfusion råder och jag har reducerats till och misstagits för Paul Black en gång för mycket. Fortsätter jag kommer det resultera i ett socialt och politiskt självmord. Så jag gör vad som känns bäst och slutar. Istället får jag söka upp ett annat forum för att få utlopp för mina litterära impulser. Och en form som är mindre biografisk, även om det inte förefaller lika attraktivt. Människan är och förblir mitt största intresse och varje avbildning blir per automatik en slags biografi.

Och jag kämpar med frågor i mitt eget huvud. Jag har självkännedom och insikt, jag har tankar och åsikter som förblir orubbade oavsett vad Paul Black sagt, gjort eller tänkt. Jag är inte Paul Black, men jag har skapat honom. Men det ankommer fler än mig själv att definiera mig. Så därför lägger jag mitt öde i omgivningens händer när jag ställs inför den dagliga granskningen. Jag är maktlös men försiktigt optimistisk inför följderna av detta. Jag tror gott om folks förmåga till klarsyn, antar jag.

Avslutningsvis vill jag tacka alla som läst, alla som hatat och älskat det här. Det har varit en konstig resa och slutet blev inte på något vis så som jag föreställt mig. Ni som inte fått nog, läs bakåt i tiden. Det finns mycket mer som skulle kunnat ha avhandlats, men det här är inte längre mitt instrument. Paul Black finns inte kvar och ni kommer bli besvikna om ni söker honom i mig, för han är fiktion och jag är verklighet.

/P

Uppsala

kl. 03.03, 29 januari 2009

Sätta sågen i det immateriella

Jag borde inte bry mig, jag borde aldrig någonsin bry mig, det hade underlättat mitt liv oändligt, men det är nog ouppnåeligt.

Signaturen Simon letade sig in på min blogg via en outgrundlig väg, konstaterade att det var samma saker som tyngde mig om och om igen och undrade därför om det kanske var så att jag inte ville må bättre. Det är en så fantastiskt dum kommentar att hela den här bloggen plötsligt känns ovärd min tid. Men så upptäcker man att Simon och hans vänner också bloggar och plötsligt kunde en liknande kommentar inte suttit bättre, för de här killarna är allt jag inte vill vara, och allt de i sin tur vill vara har jag redan gjort.

Nedan några väl valda godbitar från fyra hårda män:

”Satan va jag hatar kaffemaskiner, ni vet såna man stoppar 5 kronor i. Allt skall vara så jädrans varmt och man måste vänta länge för att det skall kunna gå att dricka det. Sen fyller den jäveln på för högt så man spiller om man skall transportera drycken någonstans. Och så är man så jävla sugen på koffein att man frivilligt brännskadar sin egen tunga.

Det är en ondskans maskin, det säger jag. Ska ut på ett torg nu och träffa en god vän. Vi ska handla kläder, ni vet väl att det är hip to be square aiight? syns”

Helgen är här och det ROCKAR. Har köpt nya lurar idag, lät dem penetrera min ipod direkt efter inköp. De passade som handen i handsken. Fett nice. Älskar musik jööeeh. Ska lyssna rocknroll, chillpop och en hel del ljudböcker/hypnos. Ser fram emot morgondagen, den kommer bringa mycket sköj.

Jag går i kungsbacka, chillar järnet. Inga bekymmer i mitt liv, alla julklappar köpta, allt flyter. Förutom mitt hår som har en hemsk hårdag, den hemska på länge. Ska korsa gatan för att komma bort till kungsmässan, en bil närmar sig en bit bort, jag bryr mig automatiskt inte eftersom den var för långt bort. Helt plötsligt så glider den upp mot mig i en jävla fart och nitar i sista sekund, bara en halvmeter ifrån mig. Jag hoppar till, gör någon löjlig min, och VINKAR. Hade jag inte varit i chock hade jag pekat fuck you, det lovar jag.

Min första tanke var: Ännu en käring i trafiken, det borde vara förbud mot sånt. Till min stora förvåning sitter där en cp-skadad dvärg i förarsätet och hånler. Sjukt aburd jävla situation, va in i helvete. Nästa gång du försöker nåt liknande trick bögdvärg ska jag fan kicka in båda framlyktorna och visa fingret. Passa dig, du vet inte vem du har att göra med! HELVETE det är en vrickad värld!

Kan även rekommendera videosektionen, särskilt denna fight-video. Hårda män-imagen kommer onekligen på skam när det visar sig att de slåss som flygvärdinnor. Den övre gränsen för hur mycket självbedrägeri som kan rymmas i en och samma människa höjdes precis.

Men å andra sidan, det här är fyra illitterata, effektsökande (jag vet, jag borde inte bry mig) slan med medelmåttig begåvning, obefintlig stilkänsla och prepubertal världsåskådning. Intet nytt under solen så långt, men de lyckas i alla fall ge ljud ifrån sig och därmed ge omvärlden en möjlighet att skratta åt dem utan att behöva beblanda sig med dem.

Mönster

Det här landade i min inkorg:

Hej.
Det stör mig lite att du visste att jag läste. Det har blivit lite av en gammal vana. Du är en lurig prick, vilket gör att man tar varje tillfälle i akt att förstå hur du tänker. Inte är det lätt.
Hursom. Tack själv för många månaders brainfuckin. Bitvis trevligt. Bitvis alltför komplicerat. Kan ha att göra med att jag gillade dig i början iofs.
Och visst det var elakt och personangrepp, men jag var så jävla arg och ledsen.
Kändes skönt att få lite upprättelse.
en sak är i alla fall säker: jag har aldrig träffat en person som är så rädd för att bli omtyckt.
Btw. Jag hade inte klamydia. Det gjorde mig mycket nöjd. Obefläckad liksom.
Hejdå.

Avsändaren var inte samma person som hänsyftades i 2008-krönikan.  Det lustiga (hmm?) är att hon kände igen sig i en beskrivning formulerad utan henne i åtanke. Så jag tänkte efter. Det här hör nog till 2008-krönikan, även om vi redan hade stött och blött våra kön under december 2007. Upplägget är väldigt representativt för vad jag sysslat med de senaste 30+ månaderna. Hej och hå, here goes!

1. Lokaliserar målet visuellt, med andra ord, hittar en snygging och lägger henne på minnet.

2. Inser återigen att jag inte är en särskilt extrovert typ i dessa sammanhang.

3. Gör ingenting, annat än att dumglo på avstånd.

4. Har förtröstan i att jag inte ser ut som en säck gödsel och att staden är liten.

5. Förr eller senare kommer verbal kontakt att initieras. Jag är full och talet är trängt eller fyllesluddrigt.

6. Hånglar i hallen/hissen/mot husväggen/rökrutan för att sedan gå hem och fylleknulla.

7. Ses några gånger till innan jag inser att jag inte är intresserad.

8. Blir full igen. Den alkoholinducerade kåtheten driver mig att återuppta kontakten.

9. För att motverka gryende känslor hos henne komplicerar jag det hela lite mer. Jobbar med situationen, är provokativ eller odräglig.

10. Åter till punkt 6, fast mer komplicerat. Om och om igen.

Jag skrev tillbaka till henne:

Hej!

Det handlar inte om dig. Jag inser dock att det finns likheter i de bägge relationerna. Kanske ett genomgående mönster i mina relationer så att säga. Om du vill kan jag skriva om dig också, men det brukar sällan vara uppskattat.

Kul att du slapp klamydian. Läkaren kunde inte ge mig säkert besked, men valde att behandla för säkerhets skull.

Hej svej!

Och hon fortsatte, ville väl ha sista ordet gissar jag:

Okej. Allt är som vanligt bara en summa av vem du är, spelar ingen roll vem som är omkring dig. du beter dig alltid på ett konstant sätt, eller?
jaja. hursomhelst.
skriva om mig. ja, det får du väl. jag vet nog dessvärre hur kajko jag är så dina ord lär väl ta, men inte komma som en chock.
vi är nog rätt lika dessvärre. så delar av vad jag tycker om dig, är nog rätt träffande för mig med.

howdeee
/korven

Och sedan lite till, utan att jag ens svarat:

(detta verkar självbevarande.)
haha.
det handlade verkligen inte om mig.
men stackars dig som har så många
trötta, ruttna relationer med tjejer.
som (obs) ser likadana ut.
det är mycket komiskt.
häpåre

Håhå jaja. Jag saknar en bra kaffekompis just nu. (Ring!) Det här är tjejen som ringde mitt i natten och tjatade sig hem till mig, som en gång skällde ut mig för att jag inte ville ligga och sedan avsluta med att klaga på min kuk. Fantastisk relation, hur kunde jag någonsin ge upp den? Åhh, kom tillbaka och förklara för mig vilket svin jag är! Det är för övrigt damen i 2008-krönikan som fick mig att förstå att jag kanske inte var ett sådant svin som jag trodde. Tack, inte en minut för sent.

Pust, stånk, stön. FYI så hänger jag med en dam nu och det är bra och jag planerar inte att fucka upp det på något sätt. Men, kanske har den kvinnliga klagokören i mitt förflutna rätt, jag kanske är ett notoriskt svin som tvångsmässigt fuckar upp allt jag vidrör. Det, eller så har ni inte varit rätt för mig. Det återstår att se. Nog om det nu.

Oh my gosh my days are getting longer…

Intrycken haglar över mig, rakt in i mitt huvud. Skolan består av en till synes ändlös serie uppgifter, misstänkt lika lönearbete i sin enfald. Jag är omgiven av prestationsinriktade tunnelsynta små djur, med nervösa blickar och framtiden i fokus. De synar mig i kanterna och undersöker min prestationsnivå ur ett marknadsekonomiskt existensberättigandeperspektiv. Träningen ventilerar mig, tömmer mig på känslor och fyller mig med träningsvärk som sprider sig i kroppen för varje vardag som går. Nöjena pressas in mellan den långa dagen och den försummade sömnen. Morgnarna är mörka och utan framtidshopp men sängen är tom (oftast) och schemat fullt så det finns ingen riktig njutning i att bli kvar. Jag stiger upp över golvet, går över oordningen, klär mig i mörkret som om speglar inte fanns, öppnar kylskåpet och det är tomt som min mage, häller i mig kaffe, drar på mig skor och kliver in i en vägg av kyla och försöker dra lass.

Allting blir eftersatt i spåret av arbetet. Det här är inte liv, det är exercis, hjärndöda beställningsjobb. Ingenting jag producerar bär något spår av mig, jag förverkligar mig inte, i bästa fall ökar jag oddsen att nå en framtida tillvaro som jag inte ens åtrår. Och efter en ensam lunch med studier på väg tillbaka till skolan så snöar det fint och långsamt och solljuset ger ett motljus som reflekteras i flingorna och det är paralyserande vackert och för en liten stund orkar jag inte längre flytta min kropp framåt.

2008: Hur det var, hur det blev

(Det här inlägget har dröjt lite för länge, men mitt minne är inte vad det var. Den som mot förmodan skulle intressera sig för mitt 2008 är välkommen att läsa bakåt.)

Skulle jag kortfattat beskriva det gångna årets händelseförlopp och konsekvenser skulle från ”natur till kultur” ringa in det viktigaste.

Januari 2008: Jag var sjuk på nyårsafton och optimismen var svag, rentav obefintlig. För exakt ett år sedan lät det så här:

”…nyktert festande hos mina blivande grannar med de vanliga festingredienserna fylla, skadegörelse, otrohet och slagsmål, med det tinnitusframkallande ljudet av raketer på väg mot människor som bakgrundsmusik. Och så, den gnagande känslan av att 2007 kanske var året då det vände, då livet sakta börjar bli sämre och sämre.”

Det var uppenbart att någon förändring var tvungen att komma till stånd. Samtidigt visste jag av erfarenhet att jag har någon slags outgrundlig förmåga att omärkbart röra mig mot mina långsiktiga mål. Det gav en viss tröst.

”Men det finns ändå något slags hopp om framtiden. Det nya året har börjat bra. Jag flyttar in i en stor och fin lägenhet om ett par dagar, min fina julklapp-till-mig-själv-sneakers kom idag, damer vill fortfarande få mig i säng och jag lyckas fortfarande komma undan från att sova tillsammans efteråt genom att ljuga och påstå att jag måste hem och ta ur mina kontaktlinser. Jag hade säkert kunnat göra det lite mer trovärdigt, men det hade krävt en mindre ansträngning från min sida och jag är noggrann med att alltid investera minimalt i alla relationer.”

Åh, din känslokalla coola jävel. 2006 hade varit ett trångbott år med tunnsådda knull, 2007 löste upp knullknuten och runt hörnet stod 2008 och lovade fortsatt hög sexuell aktivitetsnivå och dessutom ett hyreskontrakt. Och 2008 stod vid sitt ord, jag flyttade in i en ny och fin lya och under våren knullade jag så mycket att det är tveksamt om jag någonsin kan överträffa det.

Vi stannar upp vid det. Knulla knulla knulla. Jag vet att det här är ett favoritämne att läsa om men detaljerna är inte särskilt relevanta. Det finns dock en dam som kräver ett hedersomnämnande. Jag vet att hon läser här, du vet vem du är, tack för allt (jag vet, man ska egentligen inte tacka för sex), det var grymt. Bra sex, bra samtal, utan några gränser andra än de vi satte själva. Men det var ändå lite för komplicerat, och jag vet inte om du delar min uppfattning på den punkten, men det var nog å andra sidan jag som stod för merparten av komplikationerna också. Jag är svag för svåra damer och jag försöker alltid lösa andra människors problem. Ibland till och med på bekostnad av mig själv. Det krävdes egentligen bara ett mindre sms-gräl för att jag skulle tröttna och sluta höra av mig. Då tänkte jag inte närmare på det, men i efterhand tänkte jag mycket på detta. Det kändes som om jag knäckt min rygg för att ställa upp för henne och så likt en blixt från klar himmel spyr hon galla över mig. Kanske förtjänade jag det, men i mina ögon var det extremt orättvist, rentav elakt. Faktum kvarstod ändå att jag hade givit upp fantastiskt bra sex med en dam vars utseende placerade henne åtskilliga ligor ovanför min egen. Jag skymtade ett frö av integritet i mig själv.

Sedan dess har det grott, varje gång jag valt bekvämligheten i att gå hem och sova själv, varje gång jag tröttnat och avbrutit ointressanta konversationer med snyggingar, varje gång jag prioriterat arbete över nöjen (läs: ”sex”) så har integriteten, självkänslan grott ur detta frö.

2008 var inte en enda lång glad parad dock. Det dyker alltid upp drama i en form eller en annan, bitvis blev det för mycket knark, en och annan dust med rättvisan, åtskilliga stökiga utekvällar som fick mig att vilja byta umgängeskrets helt och hållet, depressiva perioder, misslyckade försök till umgängen, gräl, personangrepp, könssjukdomar, slag under bältet (bokstavligen).

Men mixar man upp det med det faktum att 2008 också innebar en blygsam debut som festfixare, ett återvunnet akademiskt självförtroende, steget upp bakom skivspelarna, händelserika roadtrips, nya och fördjupade vänskaper, stadigt cashflow, förbättrad hälsa och fysisk form, då blir det ett överskott värt att leva för.

Jag är optimistisk inför 2009. Så klart är det fortfarande hur mycket skit som helst i mitt liv, men vid det här laget sitter merparten i mitt eget huvud. Utåt sett är allting rentav fantastiskt. Och jag är rätt nöjd, för alla bär vi på fasader och så fin och shiny som min är vid det här laget hade jag aldrig kunnat ana och trenden ser ut att hålla i sig.

Äuåäö

Jag ska sammanfatta det gångna året. Senare. Det var ett bra år, händelserikt, precis som jag gillar det. Men idag är jag för trasig för den uppgiften.

Jag önskar att jag kunde stoltsera med att värdigt ha spenderat nyårsdagen vid ett mentalt ritbord och skissat på mästerplaner inför det nya året, men lika delar bakfylla och förvåning kom i vägen. Istället har jag suttit filtsvept i Majas soffa medan mina tankar jagat sin egen svans. Och då och då nickat till av sömnbrist.

Kanske är det lönlöst att planera. Ibland känns det som att saker och ting bara händer. Kanske är det så.

Sjukt osammanhängande inlägg, men “Är det inte minnesvärt är det inte värt något alls” är en passande titel

En bakissöndag som denna staplas ångesten på hög. Efter klockan 11 på kvällen blir det outhärdligt och jag drar på mig närmaste par skor och börjar promenera. Planlöst irrande och utan några förväntningar matchar min promenad mina tankar. Tankarnas teman är väldigt vanliga, dess innehåll desto mer intrikat (eller så vill jag tro, åtminstone). Vad håller jag på med? Bakom mig finns en växande grupp bekantskaper, sexuella, kärleksfulla och vänskapliga, som jag i samtliga fall provocerat och testat och tänjt på så hårt och så länge jag kunnat ända till dess att de fått nog. För att än en gång få det svart på vitt att jag är helt outhärdlig som umgänge. Något basalt fel av social natur. Trots de sociala svårigheterna och komplikationerna som det medför finns det en viss enkelhet och bekvämlighet i detta. (Min äldsta vän har jag känt i cirka 4 år och varje gång jag tänker på det känner jag mig stolt och självständig.) Jag behöver aldrig öppna mig på vid gavel, en liten glänt räcker. Det återkommande scenariot som uppstått i alla mina relationer och satt dem i ett slags kusligt samband utspelar sig som följande; Jag pratar öppet. Men jag har svårt att sätta tankar på orden för jag har aldrig eller sällan gjort det innan. Det blir tyst. Hon lutar sitt huvud mot mitt och uttrycker en önskan om att förstå vad som pågår därinne, med hänsyftning på mitt huvud. Det här intar en egen kategori bland mina livsminnen och det är fint för det säger ”jag är intresserad av dig” på ett väldigt konkret sätt.

Eller så är det ett bra trick att spela på någon man vill framstå som intresserad av. Ja, jag tvivlar. Jag vet var jag har det ifrån, svartsjukan har jag skakat av mig, men jag kan fortfarande inte acceptera något rakt av. Jag vill gärna tro att det snurrar lika hårt i min omgivnings huvuden som i mitt eget, för normalisera mig själv. Överkritiskt granskar jag allt och det fyller mitt huvud med frågan ”varför?”. Om jag förstod folk bättre skulle allting bli enklare. Och därför så ägnas nästan all vaken tid till att förstå. Klura, klura, klura. Och på en kvällspromenad som denna kväll, eller som en utekväll den föregående kvällen så börjar en obehaglig teori träda fram. Att det inte finns något att förstå, att jag söker svar som folk inte ens själva har. Att folk bara gör, och gärna låter bli att tänka om möjligt. Det är fler än jag som har promenerat idag, fast de flesta gjorde det under affärernas öppettider. Grubbel, huvudbryn och navelskådning (och andra naivt nedsättande beskrivningar av hanteringen av existentiella frågor) hör till den svagsinta ungdomstiden. Istället hittar folk ett spår som känns bra och kör på det. Igen och igen och igen. För att lösa de måsten man ålagt sig själv. För att rutinen förlöser oss från tankens börda. Det är slående i vilken utsträckning samhället är inrättat för att skapa måsten och sedan underlätta rutiner för att tankebefriat lösa dem.

Hur skönt det än har varit att ha en rutinmässig höst så är det onekligen så att rutinen inte bildar några specifika minnen, snarare smälter den ihop dagarna i klumpar med vagt definierade gränser. Skola-träna-film. Den rutinen bildar inga minnen, den bildar istället ett koncept. Det upplevs som positivt men det får inte fäste i minnet. Och personligen upplevde jag den inte som särskilt mentalt förlösande heller. Den får tiden att gå men tankarna upphör inte. Jobbiga, upprivande eller på annat vis omskakande upplevelser är därför något jag ändå välkomnar. Det är minnesvärt och således har det ett värde. Det vädrar ut instängda tankar och blandar upp dem med nytt stoff. Känner jag mig rätt kommer jag själv att slå sönder mina rutiner om inte verkligheten gör det åt mig.

Vill ha dig i mörkret hos mig!

En gång i tiden kunde jag tyst för mig själv räkna hur många jag legat med. (Det kan jag fortfarande men jag bryr mig inte längre. Runt 30-40(?) för er som undrar.) Antalet betraktade jag själv som en slags markör för hur lyckad jag var, och då inte enbart sexuellt. Eller snarare omvänt, fick man inte ligga kunde man per definition inte vara lyckad i övrigt. Ofullkomlig liksom. Viljan att vara ett sexuellt objekt är ingen dålig drivkraft. Maskinellt, viljelöst och prestationsinriktat har jag knullat vid (nästan) varje tillfälle som bjudits, inte sällan med avsevärt mindre njutning än vad jag själv kan bereda mig. För antalet, siffran, var en offentlig handling, den definierade sin innehavare och var således något att nästan på karriäristiskt vis jobba med. De vänner som påstods ha passerat 100-strecket hade närmast en mytbildning kring sin person. Och under den här perioden formulerade jag och några vänner i samråd en numerologisk idé, den om att knulla 7 olika personer, en varje dag, under en och samma vecka. Och ganska nyligen var det här scenariot plötsligt en reell möjlighet. Och jag kunde inte ha varit mindre motiverad därtill.

Låt mig exemplifiera. Fredag kväll, utgång, en tjej kommer fram till mig:

”Heter du n.n.?”

”Ja.”

”Hej, jag heter n.n.”

”Jaha, ja hej hej.”

”Jag känner din bror, n.n.”

”Jaha.”

”Ni är lika varandra.”

”Ja, folk brukar säga det.”

”Vi träffades på en fest också.”

”Ja, det låter bekant. Nu ska jag röka. Hej då.”

Vad fan? Så här pratar man väl inte med varandra? Jag vet inte vad hon hade för motiv, men låt oss för enkelhetens skull utgå från att hon ville knulla eller något i den stilen. Är det så här man öppnar? Jag är själv helt värdelös på raggningskonversationer, jag hade inte gjort bättre ifrån mig själv, men så försöker jag inte heller. Enda anledning att jag minns konversationen är just dess fantastiska brist på substans. Men å andra sidan kan jag mycket väl tänka mig att skiten fungerat förut. Jag hade kunnat fråga henne vad hon pluggade och dragit ett dåligt skämt om det och så hade vi kunnat dansa lite mesigt och dragit tysta skämt om andra på dansgolvet och sedan dricka vidare och samla lite mod och sist gå hem och ha dåligt fyllesex. Jag somnar nästan när jag beskriver förloppet. Så det fungerar alltså. Hur svältfödda är inte folk i så fall? Alla påstår att personligheten står för en stor del av ens personliga utstrålning och jag köper resonemanget, men litar inte till att särskilt många efterlever detta. Exemplet ovan talar sitt tydliga språk. Man kan få hemsläp utan personlighet. Går det att knulla? Är det ytterligare höjning av antalet? Kan jag känna mig aningen bättre till mods om jag gör det här? Ja, ja, ja. Det är vad som egentligen försiggår i fylleskallen. Personlighet schmersonlighet.

För det krävdes bara den lilla höjning av livssituationen som den här hösten bjöd för att kunna släppa ovanan att knulla instrumentellt. Mörkret inombords krympte lite.

Det är egentligen inte så konstigt. Det kåtaste åren av ens liv var också de sexfattigaste. Vad lär man sig av en sådan erfarenhet? Man lär sig att man är misslyckad och det tillståndet kan inte upphävas så länge man förblir utan sex. Knullar man tillräckligt mycket kan man rentav sluta göra annat. Rocco och Ron Jeremy är två utmärkta exempel på detta. Kultförklarade porrstjärnor som egentligen bara knullade. Jag vet att jag tidigare påpekat att det inte finns något ”bara” i att knulla, och det stämmer, det är inget förkastligt beteende. Men porrstjärnorna exemplifierar ändå vad som krävs för att man ska bära eller brista. De bär. Andra brister. Bill Gates är ett annat exempel, vem kan egentligen hata på honom? Alla vet att han måste gått åtskilliga år utan sex, det är priset han betalade och genast känns hans vidunderliga förmögenhet på något vis värdelös. Han blir harmlös. En icke-knullande nörd.

Att räkna knull kändes trots allt aldrig meningsfullt. De som passerat 100-strecket knullade fortfarande. Det fanns inget tak att slå i, bara en beteenderepertoar som krympte. Man insåg ju att tillfredsställelsen inte skulle komma i och med nästa knull. Och även om många knull var fantastiska så var det ändå för många överkantknull. Överkantknullen. De förde inget gott med sig. Så fort man fick orgasm blev hela situationen genast direkt ointressant. Kroppen var förbrukad, kvar fanns bara personligheten, eller snarare bristen därpå. Och exakt en vecka senare låg man där igen och man utövade konstgjord andning på den relation (inte i klassisk bemärkelse) som grydde fram, trots att man visste att det hela egentligen var totalt ointressant ur både ett långsiktigt eller kortsiktigt perspektiv.

Det känns obeskrivligt nice att ha återfått kontrollen över sitt sexliv. Inte abstinens. Bara medvetna val. Att äntligen kunna se till personligheten istället för att bara undersöka de fysiska förutsättningarna att kunna genomföra samlag. Och så här på andra sidan förstår jag plötsligt Bill Gates lite bättre.

Tjuvarnas högtid

Första advent 2008 förflöt stillsamt och ensamt. Dagen innan brakade ett helvete till maskeradfest loss och om minnet inte vore så fragmentariskt hade jag gärna delgivit er mer. Jag minns följande:

- Frågar en vän till en tjej jag dejtar om hon vill ligga

- Pratar med en snygg tjej och det enda jag minns från konversationen låter skitnödigt

- Skrattar en tjej i ansiktet när hon drar en uppenbar raggningsreplik

- Har en diskussion om hembränt och cannabis och inser att jag vet osunt mycket om de båda

- Tappar mina nycklar för första gången i mitt liv

- Ligger på golvet och gapskrattar åt att jag hånat min bostadskamrat Calle och hans ragg (fast jag var skämtet)

- Sjunger en singstarduett, tror det var en bra låt

Mindre anekdoter, inget större. Söndagen är dock mindre ångesttyngd än väntat, fick nog ut det mesta på promenaden hem kvällen innan. Jag njuter av att vara segtänkt och spelar datorspel i bara kalsongerna. Efter att det blivit mörkt och alla vänner varit bortresta/upptagna/otillgängliga så går jag ner själv på stan. Söndagar är som bekant en dålig dag att vara singel på. Paren strosar fram långsamt och knarkigt leendes, synen av händer som håller varandra genom stickade tumvantar är som en ångestsmäll rakt i huvudet, citybarnvagnar i 20.000-kronorsklassen plöjer målmedvetet och karriäristiskt genom folkhavet, folk står och väntar utanför caféer och andra mötesplatser på att få lämna singeltillvaron och tryggt känna sig som lyckade och älskade förhållandehälfter.

Inne i centrum blir det värre. Krafs och krims har dukats upp i vad som ska föreställa julmarknad. Tattig smörja som aldrig räddat livet på någon står uppställt på rad, överprisat och redo att ytterligare förfula världen genom den kommersiella diasporan. En barnkör sjunger mångåriga vinterplågor inför en grundlurad, kamerautrustad publik som trängs mellan gågatans två butikslängor. Det är trångt att komma förbi och det slår mig vilken tjuvarnas högtid julen faktiskt är. Precis där bland folket härjar den lille ficktjuven, och inbäddade bakom butikernas bevakningskameror och ”endast personal”-märkta dörrar sitter stortjuvarna och räknar slantar. Julen är deras högtid, och den är redan färdigfirad vid det laget då folket ser Karl-Bertil Jonssons Julafton och ”håller med” och påbörjar små resonemang som de inte ids eller vågar slutföra.

Jag surnar till ytterligare och hungern klöser i mig. Svartklädd, bister och ensam är jag en tydlig utböling i folkmassan. Det känns som om jag blir utstirrad, att strax så kommer jag dessutom bli avvisad för mitt bristande intresse att ta del av julens anda, eller någon liknande transcendentalt klingande ursäkt för köphysterin. Men i just det ligger också hemligheten, folk har inte tid att se varandra när prylarna hägrar och även jag kan glida vidare obemärkt.

Senare står jag och väntar på ett fyrverkeri som ska inviga spektaklet (jag älskar fyrverkerier). Det är packat med par och hur mycket jag än pissar och spottar på normerna så återuppstår de ändå på något vis och jag tänker på ett fåtal personer som jag skulle vilja vara med just där och då och i efterhand är jag glad att tankespåret bryts av fyrverkerier ackompanjerat av ett ABBA-medley, för vissa tankar får lätt en snöbollseffekt.

Mer dateskola!

Jag skulle skriva något roligt innan jag inledde, men det är glest med den varan nu för tiden. Det är bra, jag klagar inte, men om mina framtida barnbarn skulle be mig berätta något roligt från hösten 2008 så skulle jag inte kunna berätta annat än om mina klammerier med rättvisan, mina internetknull och ehm, ja… Med mina mått mätt är det här galet slött och monotont, men jag får mycket gjort om inte annat.

Apropå internetknull, det känns rätt lustigt att upptäcka att man är ett sexuellt objekt i så många gifta mäns ögon. Vissa spammar på rejält, gärna med rastlösa förslag om sex redan samma kväll. Vilket skönt självbedrägeri. Som om jag skulle vilja ha något att skaffa med en nervös hockeyfarsa som är slapp i hullet. En särskilt notorisk spammare frågade jag lite retoriskt om det inte krävdes ett bra mått av lögnaktighet och bristande självhävdelse för att upprätthålla dubbellivet gift/bi-curious. Han spydde tillbaka hat och förolämpningar. Stackarn. Kan påpeka också att internetknull inte är någon hit heller. Det är snabbt och smidigt, men det är trevligare när man gått och spanat någon, ni vet, lagt ner lite möda.

Whatever.

***

Om jag orkar och vill kan jag vara en galet bra lyssnare, det är både de uttryckliga omdömen jag får, men också fastställt genom det faktum att folk kommer tillbaka gång på gång med sina problem. Det här är ett försök att formulera lite tips och tricks för alla självhatande singlar där ute, utifrån de samlade samtalen. Jag orkar inte jiddra med källor och referenser, min egen erfarenhet är vad som står på menyn. Smaklig spis.

Lektion 2: ”Att inte vara ett kärlekssvultet våp”

Det krävs ingen människokännare för att förstå att en utsvulten person är mer benägen att äta en tallrik bajs än vad en behagligt mätt person är. Principen är enkel och ganska allomfattande, när begäret stiger sänks standarden, eller ”beggars can’t be choosers”. Därför är det fördelaktigt att om man, innan man smutsar ner sig med förhållandeinriktat umgänge, stämmer av med sig själv var man befinner sig desperationsmässigt.

För vissa singlar är verkligen desperata. En påtagligt stor del av deras tid och energi går åt till att tänka på eller jobba mot förhållanden. Min personliga tolkning är att den samhälleliga tvåsamhetsnormen inte räcker för att förklara den här desperationen. Utöver normen måste det finnas något annat, och jag menar att detta är ett obehag inför den egna personen. Man står helt enkelt inte ut med sig själv, vare sig det är medvetet eller omedvetet. Ibland (oftast) så är det låg självkänsla som spökar och då upplevs oförmågan att uppfylla den tvåsamma normen som ytterligare ett bevis på ens värdelöshet och/eller misslyckande. En synteseffekt som tillsammans med ett naturligt behov av ömhet och närhet blir ett överdrivet partnersökeri där inte bara idealiserande tankar kring hur en framtida partner ska ställa allt till rätta är problemet, det föreligger också en uppenbar risk att hamna i otillfredsställande eller rentav destruktiva förhållanden.

Om någon i ett förhållande känner igen sig i detta, gör båda parter en tjänst och gör slut. Gör’t.

Moving on. För sannolikheten att en person som plågas av låg självkänsla ska uppleva en riktig bot av denna genom sin partner är låg, främst för att partners bara är människor, och det är då inte heller ett ”förhållande” i kärleksfull mening när det främst har en terapeutisk uppgift. Och om rädslan för att bli singel blir alltför stor kommer man att uthärda rent vidriga omständigheter i förhållandet för att vad som helst är bättre än att vara singel. Ytterligare en synteseffekt kan uppstå här, som understryker hur självkänslan trots åtgärden är oförändrad, nämligen att man upplever att man inte är värd bättre. Men det är extremfallen.

Ibland är självkänslan helt solid, istället är det den fysiska lustan som tränger på. Jag gick igenom det här under den förra lektionen (scrolla ner och läs) men vi tar det snabbt igen. Kärlek och sex förmodas hänga ihop och det är lätt att inledningsvis idealisera ett span, för i början är alla fräscha och snygga och välansade och uppiffade och what-not. Knulla vilt men träd varsamt. Att trilla dit och hamna på den ofta rätt predestinerade vägen till ett förhållande är lätt hänt, och att bjuda på lite götte är väl mer än vad som krävs för att få en på kroken? Med den solida självkänslan och allt? Det här verkar vara lite av ett ”rebound”-fenomen. Nydumpad/-t och van vid att ha sex oftare än vid veckosluten kan det plötsliga avbrottet kännas relativt svårsmält. Vissa löser detta genom att fortsätta ha sex, andra nappar på inviter de annars skulle avfärdat och eftersom känslolivet inte direkt kännetecknas av stiltje är chansen god att man går och kärar ned sig. Vissa är dessutom väldigt måna om att vara sexuellt och relationellt aktiva i jämförelse med sitt ex för att inte helt gå upp i rollen som den av samhället stigmatiserade singeln. Överkurs, men det bjuder jag på.

Och slutligen, som om det inte vore nog med att kärlekssvultna våp på sätt och vis är en fara för sig själva, de utgör dåliga partners. Vissa människor är manipulativa och trivs med en partner som ständigt kräver deras bekräftelse och är livrädda att bli övergivna. De njuter av makten det innebär och även om de vet att de inte kan leva upp till den idealiserade bild som våpet har av dem så upplever dem den ändå som smickrande. Jag skulle kunna ägna ett helt inlägg åt detta, men jag låter bli för det får mig att bli rätt less, supertuff anarkist som jag är.

Det optimala vore så klart en partner som älskade sig själv. Men i den änden av skalan ligger å andra sidan hybris och egoism. (Är det här bara massa uppenbart babbel jag hasplar ur mig? Kunde hundra apor med skrivmaskiner utan vidare ersätta mig? Ibland undrar jag. Äh, fuck it, blogg-Sverige är min referensram, I can’t go wrong.) En person med svag självkänsla kommer kräva bekräftelse på ett grundläggande vis, vilket med tiden kan bli tröttsamt. Bekräftelse är en viktig del av alla sociala relationer, men när det önskas på kommando och handlar om vad som upplevs som självklara saker blir det lätt irriterande. Om man upplever sin partner som så rädd för singellivet att ett uppbrott skulle få drastiska följder uppstår ofta en lätt känsla av låsning. För att inte tala om svartsjuka, som jag mer bestämt än något annat hävdar är en funktion av att man inte står på egna ben (dvs. bristande självkänsla). En riktigt solid självkänsla gör svartsjukan överflödig. Man inser att man är värd att umgås med, men inte världens mest intressanta person. Och man vet att otrohet alltid är en reell möjlighet, men att det inte är livshotande eller drabbar ensidigt.

Så både för er egen och era framtida partners skull, var inte kärlekssvultna våp. Acceptera inte tvåsamhetnormen som allenarådande, låt den vara ett av flera alternativ till singellivet som ni själva väljer mellan. Bygg upp självkänslan och inse att ingen kärlek är bättre än dålig kärlek. Och dessutom så är ju fallet aldrig ”ingen kärlek”, dålig formulering. Vänner och familj för djävuln. Var en god onanist och ta hand om dig själv på bästa sätt så kan du hantera sexuella lågkonjunkturer också.

För er som verkligen behöver hjälp med det här kan jag nog inte vara till mycket hjälp. Ni som känner mig, mina öron är lika lösa och lediga som resten av mig, men ni som inte har förmånen att uppleva mitt lynniga umgänge, leta upp en bra vän eller prata med en legitimerad psykolog eller nåt.